Sorgen förändras, förvandlas och blir till ett vemod, en klangbotten i våra liv

Vi sitter alla en dag i sorgens mörka hus. Då är allt helt annorlunda. Då kan varje rörelse eller tanke kännas omöjlig. Då är vänner viktiga: En kram, ett handslag, en blomma, ett bröd. Någon som själv tar initiativ, som vågar fråga och vågar stanna och lyssna.

I den judiska traditionen lämnar man aldrig de sörjande ensamma de första veckorna efter ett dödsfall. Släkt, grannar och vänner turas om att vara i sorgehuset.

Det viktigaste är inte att vara stark utan att lita på att det finns någon som lyfter och bär när vi faller. Gud bär oss i ett fast grepp över avgrunden. Vi får vara svaga, vi behöver inte alltid stå på egna ben.

Hos den amerikanska ursprungsbefolkningen finns tanken att de döda lever vidare så länge det finns någon enda människa på jorden som minns dem. Det är en vacker tanke, men det kristna hoppet sträcker sig betydligt längre än så. Gud minns alla, varenda individ, för alltid. Gud bär den sannaste bilden av oss alla i sin varma innerficka.

I uppenbarelseboken berättar Johannes att var och en på uppståndelsens dag ska få en vit sten med ett namn skrivet på. Det är ett namn som bara Gud och den som får det känner till. Det är inget smeknamn, inget efternamn eller dopnamn. Det är ett namn som är identiskt med dig. Det sammanfaller med dig. Det är du.

Ingen lever förgäves hur kort eller långt livet än blir. Vi får lita på att Gud som burit oss genom livet tar emot oss med öppen famn efter döden och in i evigheten, där finns ingen ensamhet eller rädsla.

Sorgen gör vår kärlek hemlös. Den hemlösa kärleken och sorgen behöver nya rum i våra liv. I sorgen behöver vi varandra. Vi sörjer på vårt eget sätt, i vår egen takt. Ingen sorg är rätt eller fel. Sorg är bara sorg.

Vi får komma inför Guds tillvända ansikte med all vår sorg, all vår vrede, alla våra frågor. Gud håller. Han håller för våra känslor och tankar. Gud håller och håller om, både oss och dem vi sörjer.

Kärleken försvinner inte. Vi bär dem vi mist med oss i våra hjärtan, i våra kroppar. Tiden läker inte alla sår, men det gör inte för evigt lika ont. Sorgen förändras, förvandlas och blir till ett vemod, en klangbotten i våra liv. Sorgen är kärlekens pris.