När det skymmer vill jag inte träffa människor med välansade rabatter och krattade gångar

”När jag tappar livslusten lyssnar jag på lovsång”, säger han och skrattar. Det är lite oväntat av en typ som undvikit kyrkan i många år men jag fattar exakt vad han menar. Lovsång är nästan pinsam hängivenhet. Det är uppsträckta händer och luftfyllda lungor, lustfyllda lungor. Det är omöjligt att sjunga lovsång utan att släppa på handbromsen och just därför rullar man plötsligt vidare.

Under de senaste åren har jag dokumenterat min hängivenhet. Jag har inte haft ett litet välvalt vaxat häfte i handväskan, jag har skrivit slarvigt i telefonen när jag har bongat lusten i mig. Osystematiskt men regelbundet har jag dokumenterat det som ger mig glädje för att jag ska veta vart jag ska gå när jag befinner mig i tvärtom.

Osystematiskt men regelbundet har jag dokumenterat det som ger mig glädje för att jag ska veta vart jag ska gå när jag befinner mig i tvärtom.

På min lista finns absolut inget märkvärdigt, varken Rom eller Jerusalem. Istället står det skog, morgondopp och omtänksamma människor längst uppe i ett hörn. Stand up och retreater står det i ett annat. Scrollar man snabbt genom de spridda orden ser man att skrattet återkommer. Skrattet och de nyfikna människorna. Samhörighet och närhet finns i topp-tre. Dit ska jag gå när det mörknar.

Inte om utan när och när är faktiskt ganska ofta. Reflexen är alltid att stänga världen ute. Jag fortsätter att göra saker, men bara av plikt och inte av glädje. När det skymmer vill jag absolut inte heller träffa människor med välansade rabatter och krattade gångar. Särskilt inte dem som ger råd om hur krattan ska dras. Synfältet smalnar och det är svårt att uppfatta det goda. Lägg på lite krig, svält och klimatkatastrofer och plötsligt är det svårt att se handen framför sig, för att inte tala om andra människor.

Inom kyrka och trosliv finns många människor med välkrattade gångar. Hurtigt och hoppfullt berättar de om ljuset men om man inte ser det är det svårt att instämma i ett halleluja. Det finns dock ett fräscht undantag. Ett fräscht undantag som fattar förtvivlan. En streetsmart typ som inte bara kommer med enkla lösningar utan visar med hela handen på detta omöjliga med att vara människa.

Det finns dock ett fräscht undantag. Ett fräscht undantag som fattar förtvivlan. En streetsmart typ som inte bara kommer med enkla lösningar utan visar med hela handen på detta omöjliga med att vara människa.

”Var dag är en smärta, var syssla en plåga. Inte ens om natten finner hjärtat ro. Även detta är tomhet.” Redan för tusentals år sen såg han att ett av människans största problem är jämförelse och avund och att det är svårt att gå rak när mänskligheten lider. ”De förtryckta gråter, men ingen tröstar dem. Förtryckaren utövar våld mot dem, men ingen hjälper.”

Den klarsynta killen är ingen Job som förlorat allt, han är egentligen en privilegierad snubbe. Det enda som han saknar är riktning, hängivenhet och glädje. Handbromsen har fastnat också för honom och där möts vi. Vi möts i vår längtan efter den enkla glädjen, Predikaren och jag.