"Tårar är det mest påtagliga och ändå det mest gåtfulla beviset på våra emotionella liv”

När jag som 24-åring var gravid grät jag bara en enda gång. Min man var uppriven: vad var det för fel på mig? Han kunde inte förstå att jag, som nästan aldrig fällde tårar, grät över ingenting.

När jag väl blev mamma grät jag, när jag höll min dotter i min famn för första gången. Efter det kunde jag inte titta på en förlossningsvideo, när det nya heliga livet föds, utan att försynt torka mina tårar. Samma gäller än idag, men nu kan jag inte ens se på ett djur som föder utan att gråta.


Vi gråter då vi inte kan hantera våra komplexa, överväldigande känslor och när vi inte är kapabla att fullständigt artikulera våra (ibland blandade) känslor.

Vi gråter då vi inte kan hantera våra komplexa, överväldigande känslor och när vi inte är kapabla att fullständigt artikulera våra (ibland blandade) känslor.

Vi gråter av sorg, av frustration och nederlag.

Vi gråter av lycka, av glädje och av stolthet.

Vi gråter av skam, av ånger och genans.

Vi gråter av kärlek och av olycklig kärlek.

Vi gråter av fasa, av upprördhet och av desperation.

”Tårar är det mest påtagliga och samtidigt det mest flyktiga, det mest uppenbara och ändå det mest gåtfulla beviset på våra emotionella liv”, skriver den amerikanska författaren Tom Lutz i boken Crying: A Natural and Cultural History of Tears.

Han frågar sig varför tårar har ansetts vara heliga. Och även om vi tror att vi vet varför vi gråter, varför slutar vi plötsligt gråta? Tårarnas mysterium ligger inte bara i själva deras ankomst – mysteriet ligger också i deras tendens att plötsligt upphöra.

Tårarnas mysterium ligger inte bara i själva deras ankomst – mysteriet ligger också i deras tendens att plötsligt upphöra.

Lutz skriver att människors tårar har varit centrala för religion, poesi och fiktion genom alla tider, men anmärkningsvärt lite har skrivits i ett försök att förklara och förstå tårarna själva. Kanske har ingen annan grundläggande mänsklig aktivitet fått så lite uppmärksamhet, tänker Lutz.

Även om mina tårar var sparsamma mellan att jag var tonåring och 25-åring, kom mina tårar ikapp mig i vuxen ålder. Livet, ni vet.