Ibland är väggen så tunn att jag nästan kan höra det förflutna tala

Min mormor hade fyllt hundra år nu i februari ifall hon ännu varit i livet. Jag var bara lite på tjugo år när hon dog, men jag har många starka barndomsminnen av henne.

Hon körde bland annat flakbil, en pickup med hytt och rejält flak. Jag vet egentligen inte vad hon transporterade på flaket men bilen var röd och stod i garaget i våningshuset i Grankulla. Bredvid henne på framsätet i bilen fanns alltid taxen Olga, som är mitt livs första hund. Det var både en och två som misstog Olga för momis väninna, när jag som barn berättade om ”momi och Olga” som varit på besök.

Momis hobby var hästar. Hon både red och körde vagn, liksom släde. Det finns bilder av tunga arbetshästar, Prins och Stjärna, som skrattar på hästars vis. De lär särskilt ska ha dragit på munnen när momi kom till hagen i shorts. Under kriget var momi Lotta och spanade efter bombplan högt uppe i ett torn. Långt innan hon varken hörde eller såg något plan, kunde hon se på hunden Ledi att planen var på väg. Också hunden Nappe hade sina egna berättelser – han lär bland annat ha bitit den snälla läkaren som kom på hembesök. Barnen ville inte ha spruta och skrek högt med den påföljd att Nappe bet läkaren i baken. Hädanefter bands Nappe fast vid badkaret när läkaren kom.

Stark, envis, självständig. Rapp, ärlig, rolig. Så minns jag min momi. Jag minns också att jag tyckte att min mamma var lite löjlig när momi dog – hon var ju redan gammal, behöver man verkligen bli så väldigt upprörd? Nu är det min tur att vara upprörd.

Under förra året var det som om en tunn, tunn pappersvägg byggts upp i mitt sinne. På ena sidan väggen finns det förflutna och på andra sidan nuet. Ibland är väggen så tunn att jag nästan kan höra det förflutna tala. Jag lever delvis i dåtid. På andra sidan väggen finns stora delar av min barndoms familj: momi, mamma, moster, pappa ... De är alla förfluten tid.

Det känns kanske lite tidigt att som fyrtioåring börja leva i sina minnen, men jag fick mycket tröst av att lyssna på Tomas Sjödins vinterprat i Sveriges radio tidigare i år. Han menar att nostalgin fått ett oförtjänt dåligt rykte och att nuet ofta kan vara för mycket för oss att ta in på en gång. Vi behöver analysera och bearbeta det förgångna i efterhand, låta minnena mogna. Det räcker inte alltid att försöka fånga nuet – i nuet.

”Drömmar är vingar, men minnena är roder”, sa Tomas Sjödin. Att påkalla minnen av det som betytt något tidigare kan bli ett roder för den fortsatta färden. Man måste inte alltid vara en visionär, det är okej att se titta lite mera bakåt. Och fråga varandra: Minns du?