Framåtlutad hör Gud mina böner men svarar tyvärr inte

”Är du alls religiös längre?” frågade hon. Vi åt mellanmål. En tulpan hängde tungt över bordduken, en halväten ostmacka låg på tallriken och jag insåg att min tro inte
syntes från hennes plats vid bordet. Det hängde ikoner på väggarna och i bokhyllan trängdes teologisk litteratur men det andliga livet pågick främst medan hon sov. Hon hade egentligen heller aldrig fått en inbjudan till min midnattsmässa för varje kväll hoppades jag att jag skulle slippa att gå dit. Likväl stod jag sen ändå där vid 01 och drog i dörren. Varje natt, nästan utan undantag.

Jag berättade för henne att jag i själva verket aldrig hade varit så religiös som under de senaste sex åren, att jag aldrig hade bett så många böner som de senaste 2190 dagarna, men att jag inte talade med någon om det.

Jag berättade för henne att jag i själva verket aldrig hade varit så religiös som under de senaste sex åren, att jag aldrig hade bett så många böner som de senaste 2190 dagarna, men att jag inte talade med någon om det.

”Vad gör du på natten då?”, hon såg helt oförstående ut. ”Jag vet inte riktigt men jag tror att jag är med Gud.”

Jag vet inte riktigt, men jag tror att jag är med Gud. För någon annan kan det kanske se ut som om jag är med mig själv men oavsett är varandet helt äkta och min blick är riktad mot den som finns där i mörkret. Det jag berättar är inte välformulerat. Orden upprepar sig och förtvivlan är alltid densamma. Till skillnad från mina vänner kommer här varken råd eller tröst men tystnaden är inte besvärande. Blicken är inte bortvänd. Framåtlutad hör Gud mina böner men svarar tyvärr inte. Inför min oro tystnar till och med Gud, försöker jag förklara för mig själv fast det är svårt att förstå.

Framåtlutad hör Gud mina böner men svarar tyvärr inte. Inför min oro tystnar till och med Gud, försöker jag förklara för mig själv fast det är svårt att förstå.

Men ibland känner jag förstås att det kanske inte heller finns någon Gud bakom de slarvigt fördragna gardiner eller under klädhögen på stolen. Sex år av knäppta händer har ju inte haft något resultat om nu inte överlevnad är ett resultat. Det kan det förstås vara men jag behöver mer än så.

Särskilt på nätterna behöver jag tydliga tecken för att överhuvudtaget kunna somna om. Jag behöver ljus i mörkret för att våga blunda. En svart natt insåg jag att det är jag själv som är lyktan. Att jag just då var det enda ljuset på min egen stig. Bönen var det fladdriga hoppets låga. Så länge jag ber bryr jag ju mig och att be är det enda sättet jag kan visa kärlek på just nu. Det är ju inte heller en slump att mitt kapell bara har nattöppet. Allt blir svårare när det tystnar. Nej, inte allt. Gudsmötet blir lättare för inget distraherar. Man kan vara sårbar och sorgsen helt ifred.

Det är ju inte heller en slump att mitt kapell bara har nattöppet. Allt blir svårare när det tystnar. Nej, inte allt. Gudsmötet blir lättare för inget distraherar. Man kan vara sårbar och sorgsen helt ifred.

En gång frågade en journalist Moder Teresa vad hon sa till Gud i sina böner. ”Inget alls”, svarade helgonet, ”jag bara lyssnar.” Men vad säger Gud då?” frågade journalisten vidare. ”Han lyssnar också.”