November!

November med, i bästa fall, en blek sol, dimma och leriga åkrar. En av årets få andhämtningspauser innan kommersialismens julpsykos tar vid.  Trädgården har vissnat, igelkotten somnat och mössen flyttat in. Träden är avklädda in på bara kroppen och deras innersta form är blottad. Det är grafiskt, svart och vackert. En sådan frid!

Plötsligt är det för oss nordbor helt naturligt och accepterat att vara lite nedstämd. Den som är hurtig och energifylld i november kan misstänkas för att vara tillgjort falsk. En lätt novemberdepression är helt naturlig och ger följdriktigt möjlighet till eftertanke och självrannsakan, precis passligt till domsöndag och lilla fastan i advent.

Nu vill jag här verkligen understryka att årstidsbunden depression eller annan sjuklig depression är ett allvarligt, livshotande sjukdomstillstånd som kräver professionell vård. Det är absolut inget att häckla med, det vet jag av egen smärtsam erfarenhet. Då gäller inte minst poeten Karl Vennbergs ord: ”November ger sitt årliga tecken./Nu gäller det att ha kloka vänner/väl förtrogna med det sinande ljuset.”

Men det oaktat: det finns en fin synkroniserad rytm i de nordiska årstiderna och vårt kyrkoår. Jag är fullkomligt övertygad om att det inte är meningen att människan ska vara uppkopplad och i full fart 24 timmar i dygnet, sju dagar i veckan och 365 dagar i året. För att orka verka i världen behöver vi dygnsvila, veckovila och årsvila. Sommarsemestern är långt ifrån så vilsam som vi ibland inbillar oss, inbakad i den finns en hel mängd uttalade och outtalade krav.

Annat är det med november. Välsignade november med vila och stillhet. Jag betraktar de avklädda träden och funderar över mig själv, mitt liv. Vem är jag? Hur förvaltar jag mitt liv och mina gåvor? Hur lever jag mina dagar och hur ser mina relationer ut? Vad är vitsen med det hela? Att nu och då, åtminstone en månad i året, våga stanna upp och verkligen tänka efter är inte patologiskt utan sunt. Därför är november en gudagåva.