Min man brukar kalla det säkä, själv vet jag att det handlar om nåd
Ibland tänker jag att jag behöver Gud för lite. Att jag på många sätt lever ett liv som skulle fungera rätt bra också utan Gud. Jag har en stabil månadsinkomst, jag har tak över huvudet. Jag har en familj där vi för det mesta tycker om varandra. Inget av mina barn håller mig vaken av oro på nätterna. Inte ens hundvalpen väcker mig. Jag har fler och bättre vänner än jag förtjänar. Jag och mina närmaste är friska.
Livet fungerar, helt enkelt. Och tro mig: precis varenda dag är jag tacksam för det.
Och i just det finns onekligen ett stort behov av Gud.
Om jag inte skulle ha någon att tacka skulle jag behöva ta till någonting annat. Stolthet, kanske? Eller en lite självgod känsla av att var och en faktiskt får vad hon förtjänar?
Om jag inte skulle ha någon att tacka skulle jag behöva ta till någonting annat. Stolthet, kanske? Eller en lite självgod känsla av att var och en faktiskt får vad hon förtjänar? Det är en odräglig attityd hos oss som uppenbarligen har fått klart mer än vi egentligen förtjänar. Att ha någon att tacka är oerhört fint och tacksamheten är ett sätt att leva som jag aldrig någonsin vill förlora.
Men ibland kan jag ändå tycka att det känns lite futtigt, det här med att behöva någon att rikta min tacksamhet mot. Att jag nog hade tänkt mig ett liv där jag skulle vara mer uppenbart beroende av den Gud som har hela mitt liv i sin hand. Jag hade tänkt mig ett liv som är lite eller mycket mer on the edge än det liv jag nu lever.
Och kanske det är därför som jag ibland gör mig totalt beroende av Gud.
Och kanske det är därför som jag ibland gör mig totalt beroende av Gud. Många desperata böner har betts i trafiken, så är det för oss obotliga och eviga tidsoptimister. Lika många gånger har jag bett om hjälp när jag förtvivlat letar efter försvunna nycklar, papper och koder. I skrivande stund är en nyckel (igen) på vift. Men jag tror och hoppas att den är återfunnen när du väl läser det här.
Osannolikt ofta landar jag på fötterna, helt oförtjänt. Min man, som alltid startar i tid och aldrig behöver be för trafikljus, brukar kalla det säkä. Själv vet jag att det handlar om nåd. Det blir en stark påminnelse om att Gud har kontroll också när jag själv inte har det. Och jag tror ju att också min man och andra som åker genom korsningar utan förhöjd puls får smaka på nåden.
De får nåden att känna den frid som finns i att veta att man kommer i tid också fast något oväntat händer på vägen (jag har testat det några gånger och kan intyga att det är överjordisk frid). Vi andra får nåden att känna den tacksamhet som finns i att man kom i tid också fast det inte var säkert. Alla behöver vi nåden och alla får vi den.