Folkkyrkans största kraft är att en människa i lugn och ro får längta efter den

Den norska prästen Erik Wessman står i sin kyrka, Oddernes kyrka, vars äldsta del är byggd kring 1050-talet – mer om honom i nästa nummer av Kyrkpressen. Han tittar fundersamt upp mot taket och säger att när församlingsborna kommer dit för dop, vigslar och jordfästningar så stannar de ofta upp i vördnad över att deras förfäder suttit i kyrkbänkarna där i tusen år.

”Man talar om thin places, tunna platser”, säger han. Det är platser där vi plötsligt får en glimt av något större, en kraft eller en plats som vi inte ens har ord för.

Merete Mazzarellas bok Nånting på andra sidan gav upphov till en del debatter på sociala medier. I dem blev det tydligt att gränsen mellan tro och icke-tro är hårfin och svårdragen. Den som tror och för den skull anses ha en färdig verktygsback med åsikter blir lätt sårad i sådana debatter, men lika sårad blir den som av dem som anser sig vara troende stämplas som ateist eller agnostiker.

I förra numret av Kyrkpressen gjorde Maria Widén skillnad mellan den vilande tron och den bidande tron. Den vilande tron är säker och trygg. Den bidande är kanske bara en längtan.

I en sådan debatt blir folkkyrkans styrka tydlig. Den frågar inte efter det som för många tillhör det som är privat och nästan hudlöst: relationen till en högre makt.

Du får stiga in över kyrkans tröskel vare sig du är medlem eller inte, du får gå in och känna efter om kyrkan kanske är en tunn plats för just dig.

Du får också vara medlem utan att någonsin utnyttja en enda medlemsförmån. Du behöver aldrig be men kan ändå bli tröstad av att någon annan sitter i kyrkan och ber och tror, kanske åt dig, kanske för dig, kanske oberoende av dig.

Cynikern säger att kyrkans tröskel är låg för att den längtar efter människans skattepengar. Men folkkyrkans största kraft är att medan en människa i lugn och ro får längta efter den, utan att tvingas ta ett steg, står kyrkan orubbligt och längtar efter människan.