Det är ofattbart svårt för en vuxen människa att be om det hon behöver

Jag har gått i terapi i tre år. Nu efteråt, med lite avstånd till alltihop, kan jag se det viktigaste jag tog med mig ur den processen. Det var den här meningen: ”En vuxen männi­ska ber om det hon behöver.”

Ibland känner jag att det är alldeles ofattbart hur svårt det är för en vuxen människa att be om det hon behöver. Den stackars människan (jag!) vet ju inte ens själv vad hon behöver alla gånger, hur ska hon klara av att säga något till andra?

Dessutom kan den vuxna människan behöva helt orimliga saker. Ibland kan hon på kvällen tycka att de är rimliga, bara för att följande morgon igen inse hur orimliga de är. Åh, det är så hopplöst!

Ändå börjar jag få syn på typer som är inblandade i det här inre dramat. Den sårade är en, Martyren en annan.

Jag är säker på att du har dem också. Ibland tassar Bitterheten efter dem, som i ett hemskt luciatåg bestående av alla mina värsta sår och synder.

För tusen år sedan fick jag i en relation höra de här orden: ”Vi kom väl överens om att vi tar ansvar för våra egna känslor?” Åh, jag minns hur rasande jag blev! Jag ville bara skrika: ”Jag skulle faktiskt inte ha de här känslorna om inte du ignorerade mig på ett så otrevligt sätt!”

I dag inser jag hur rätt den personen hade. ”Du förstörde mitt veckoslut/min semester/mitt liv” är ett fullkomligt orimligt påstående. Det har tagit mig så länge att förstå att det inte finns ett logiskt samband mellan hur stort något är för mig och hur stort det är för någon annan, mellan hur sårande någonting är och mellan hur sårande det känns. Dessutom finns det inte någon som objektivt kan mäta hur sårande något är på en skala, så att man kunde säga exempelvis: ”Haha, nu gjorde du dig allt skyldig till en åtta!”

Däremot tycker jag att det alltid är rimligt att säga: ”Jag blev sårad över att du gjorde X, och jag tror det berodde på Y.”

För mig känns det som ett äventyr större än en tripp till Amazonas att lära mig hur jag själv fungerar. Jag tycker också att det är min plikt som kristen att försöka hjälpa Martyren, Bitterheten och Den sårade (hon som undrar varför inte alla har förstått att de har gåvan att läsa mina tankar) att hitta någon annan trevlig sysselsättning att ägna sig åt.

Oftast vill de ju inte, inte för att de skulle älska sitt arbete så mycket, utan för att de gjort det så länge. Börjar inte en lärare med åren undervisa alla också därhemma, och en journalist föreläsa om hur saker står till i världen?

Så be om det du behöver. Be snällt, motivera. Du kan få det.