När skolans andlighet skrotades, följde karta och kompass med

Hon var märkbart irriterad. Vi talade om skolan. Om prestationshetsen och kidsens illamående. Om avsaknaden av vila. I muminmuggen gick vågor. ”När jag gick i skolan började vi alltid med en skön morgonsamling och sen lyssnade vi på berörande berättelser om avund, skam och ångest från Barnens Bibel. Vi fattade att livet inte är ett glassigt Instagramflöde utan sjukt jobbigt och svårt. Nu tror unga människor att de är misslyckade för att de mår skit och dessutom söker de svar på livsfrågorna hos psykiatrin. Hallå! Fel adress!”

"Vi fattade att livet inte är ett glassigt Instagramflöde utan sjukt jobbigt och svårt."

Hon har en poäng. Hon har verkligen en poäng i att man kanske inte fattade allt som följde med när man kastade ut andligheten från klassrummet. Karta, kompass och vägbeskrivningar … allt åkte ner i samma dike och tramporgeln och flanellografen kom efter. Nu skulle skolan ägna sig åt vetenskap på lektionerna. Det var en bra idé som jag stöder till 100 procent, en konfessionsfri skola, men problemet är att naturvetenskaper inte är den bästa guiden till att hantera självbild och ensamhet och programmeringen på högstadiet ger sällan koder för hur man hittar meningen med sitt liv.

Problemet är att naturvetenskaper inte är den bästa guiden till att hantera självbild och ensamhet och programmeringen på högstadiet ger sällan koder för hur man hittar meningen med sitt liv.

Många unga har gått vilse. Förstår inte vem de är och vart de ska. Har dålig koll på skillnaden mellan kickar och hållbar lycka. Livets mening ändrar samtidigt med att man swajpar mellan självutnämnda gurun på Tiktok som lovar helning bara man hittar sitt trauma, sin diet eller sina vägledare från andevärlden. Jag hurrar existentiell mångfald och andlig diversitet men den är inte helt oproblematisk på sociala medier, och framförallt så är den ofta kommersiell.

En stor grupp som är drabbade av psykisk ohälsa är unga vuxna. Det är också en grupp som kyrkan inte når. Efter konfirmationen blir få kvar i kyrkans verksamhet. De beror både på unga och på kyrkan. Det här är ju inte bara olyckligt utan även verkligt onödigt, att utbudet och efterfrågan inte möts. Att de som har stora existentiella frågor inte hittar dem som verkligen är proffs på dem. Men Svenska kyrkan har funnit dem som vill snacka genom att starta grupper som befrämjar existentiell hälsa. Tramporgeln och flanellografen är inte tillbaka men nog samlingen och samhörigheten. Tvivlet får ett forum men det får också trösten och hoppet blir alltid starkare när många nickar när man berättar om det man kämpar med.

Tvivlet får ett forum men det får också trösten och hoppet blir alltid starkare när många nickar när man berättar om det man kämpar med.

Det här har kyrkan förstås hållit på med hela tiden men nu i en ny förpackning, till en ny fördomsfri generation. Idag vet vi att existentiella meningssystem faktiskt är hälsosamma. De ger hållbar glädje men också fysiskt välmående. De ger tro och hopp. De kan hjälpa oss att älska oss själva och varandra.