Tystnad skapar tillhörighet – man får kontakt när man tiger

Det är frost i gräset. Lyktor är tända längs med gången. Jag släpar en alltför stor packning över gården. Tre dagar i tystnad kräver inte några märkliga outfits men sockor, tröjor, eget täcke, kaffemaskin och choklad väger ändå en hel del tillsammans.

Jag vet inte vem som ska delta i retreaten. I hallen finns åtminstone inte några herrskor. Damskor i brunt och svart är strödda över hemvävda mattor. Tofflor i en korg för dem som glömt. Jag är tydligen sist. Nästan alla andra har krupit upp i soffor eller sitter bekvämt i länstolar med flätad sits. Det finns bekanta ansikten och obekanta men ingen säger sitt namn. Att inte säga sitt namn eller var man jobbar är det bästa. Att inte berätta om man har familj eller inte är befriande. Att inget veta är egentligen förutsättningen för att på riktigt se en människa, tänker jag medan jag betraktar kvinnorna som är här för att skriva ord som inte riktigt låter sig formas utan tid.

Men när bokstäverna ska radas efter varandra vägrar mina att lyda. De gömmer sig och uppdämd gråt fyller pappret.

Men när bokstäverna ska radas efter varandra vägrar mina att lyda. De gömmer sig och uppdämd gråt fyller pappret. Det såg jag inte komma. Men det var väl därför den kom, för att jag hade lämnat försvaren på glasverandan. På bordet med en virkad duk låg de i en hög och nu satt jag på en blommig stol med hjärtat i handen. Någon räcker en näsduk. Jag hade släpat med en kaffemaskin från stan men jag hade inte tänkt på näsdukar. Inte en sekund hade jag tänkt att isen skulle smälta runt atrium cordis och rinna ut över skrivblock, tygkassar och flickfötter. Någon lyfte försiktigt upp sina 38:or men de flesta lät hemstickade tossor och nylonstrumpor fuktas av förtvivlan. De hade haft våta fötter förr.

De som inte har varit i tystnaden tror att den är spänd, att den distanserar människor från varandra. Det är precis tvärtom. Tystnad skapar tillhörighet och samhörighet. Det är bara skeden som hörs mot den tunna tekoppen när tio människor sitter runt bordet men det finns en vila i att slippa kommentera och konversera. Man får riktig kontakt när man tiger.

Tredje dagen är våra hår lite vildare än när vi kom men inuti är det mera stilla. Bokstäver har radats och punkter ritats. Liv har delats och jag är inte den enda som har använt silkesmjuk Serla.

Gud är inte mera närvarande i en kyrka men jag blir mera närvarande i ett kapell. Närvarande och mångdimensionell. Vecklar ut mig på ett veckoslut och vill inte tillbaka till den form jag hade när jag kom.

Böjda ryggar under andakten. Böjda och brutna liv i våra skrivböcker men kanske är vi helare. Kropp och själ kan vila på klippor och hotellrum men anden vilar bäst i psalmen, i bönen, på pallen. Gud är inte mera närvarande i en kyrka men jag blir mera närvarande i ett kapell. Närvarande och mångdimensionell. Vecklar ut mig på ett veckoslut och vill inte tillbaka till den form jag hade när jag kom. Men redan när jag stiger in i bilen viker jag ändå in vingarna. Jag ryms inte in i mitt eget liv.