Kring den nya arbetskraften behövs den – diakonin för verkstadsgolvet

SPÅRVAGNENS turer ner mot Kyrkpressens redaktion i Helsingfors har glesats ut. Den här morgonen blinkar det till på hållplatsens ljustavla. Också en av de turer som var kvar – är inställd.

Det är kronisk brist på spårvagnsförare. Finland saknar också buss- och metroförare, vårdare, restaurangpersonal, metallarbetare och it-kodare.

Det är nu det börjar gå upp för oss hur Finland har varit ett vitt land, där det har varit extremt krångligt att som utlänning få leva, bo och kunna jobba. Nu kommer notan.

Inför det kommande valet har Sannfinländarna gått hårt ut med att stänga till för icke-européer. Kanske rentav för hårt till och med för deras egna väljare. Som drar öronen åt sig om den trots allt trivsamma och förmånliga pizzerian stänger, eller ingen invandrad taxichaffis finns kvar för att köra skoltaxin.

Näringslivets forskningsinstitut Etla har beräknat att vi behöver 44 000 nya invandrare per år, utbildade både högt och lågt. Just jobbet på spårvagnen eller bakom ratten någonstans i trafiken är så kallade ingångsjobb över hela Europa. På spårvägsnätet kan en nykomling i stan nästan inte ens köra vilse.

”VARFÖR SKA bara vi anpassa oss?” frågar en invandrare i en intressant liten skrift med samma namn från tankesmedjan Agenda.

Det är riktigt. Om vi i snabb takt behöver trygga att det finns tillräckligt med arbetskraft i landet, behöver vi själva vara ödmjuka. Vi kommer inte att kunna sitta i oförändrade blåvita livsmönster och förvänta oss att andra inte ska ha seder med sig dit de kommer.

Flyktingtoleransen ställs ofta för många finländare snabbt på prov. Där som nykomlingen inte kommunicerar på god engelska, lär sig språk, inte artigt följer med till våra kyrkor eller börjar rösta på samma parti som vi, känns det för många redan lite olustigt.

"Kyrkan kan se till att det finns människovärde, rättvisa och spelregler. Frivilliga i församlingarna med erfaret öga för arbets- och affärsliv kan hjälpa nyanlända att skilja skojare från seriösa arbetsgivare."

KYRKORNA kan spela en viktig roll i det som oundvikligen behöver hända det här årtiondet. Flera utlänningar flyttar in i olika jobb. Någon behöver tolka, översätta och mildra det här landets attityder och tänkesätt. Så att min nästa, inflyttad bland hundratalst­usen andra, känner sig välkommen, inte utnyttjad, formpressad och förslavad.

Inom kyrkan har vi en slags förståelse för religion – att sex av sju människor på jordklotet har någon. Deras gudstro är kanske inte densamma som vår, men likväl en djup, nedärvd tillförsikt om det som ger människan riktlinjer, rättskänsla och moral för livet.

Den kyrkliga diakonin kan ha en stor roll framöver. Inte som nu bland arbetslösa och äldre – utan i det finländska arbetslivet där nya människor ska komma i gång.

Kyrkan kan vara med och se till att det finns människovärde, rättvisa och spelregler. Frivilliga i församlingarna med erfaret öga för arbets- och affärsliv kan guida nyanlända och hjälpa dem att skilja skojare och bluffirmor från seriösa arbetsgivare.

Den kristna missionen har stor kunskap i att läsa av andra sedvänjor och tänkesätt i sitt arbete i fjärran länder. Det går att ta tillvara också här hemma.

Och så behöver vi förstå att så många därute kommer ur kulturer där man lever sina liv kollektivt, i storsläkter och gemenskaper, med alla mönster det för med sig. Det ska vi ge rum för. Och samtidigt ska vi tro och predika att varje enskild människa har sina helt egna fri- och rättigheter, och sitt eget ansvar.