Att fasta är att våga ställa sig sist i kön och låta andra gå före

Jag kunde exempelvis ge upp choklad fram till påsk. Jag kunde ge upp att babbla på tills jag tänkt igenom det jag har att säga.

Jag kunde fasta till något, jag kunde jogga igen, så där som jag gjorde innan mitt knä sa pang (knät är bra nu men vanan försvann).

Jag kunde pausa alla bitska kommentarer som hoppar grodlikt och plötsligt ur min mun eller också kunde jag läsa Bibeln varje dag. Det skulle säkert vara bra.

"Jag kunde pausa alla bitska kommentarer som hoppar grodlikt och plötsligt ur min mun eller också kunde jag läsa Bibeln varje dag. Det skulle säkert vara bra."

Jag kunde sluta tala om mig själv, det skulle säkert vara en lättnad för många. Jag kunde fasta från att oroa mig, men det är jag tyvärr inte förmögen till (jag lovar: jag har försökt jättemycket).

Jag kunde fasta fram lite mer städning. Jag skulle också kunna städa andras rådd utan att ha den där härliga martyrkänslan inuti. Jag skulle kunna fasta från att bara göra de roliga sakerna och skjuta upp de hemska (som kvitton, allt som har med kvitton eller min skatteprocent att göra). Jag skulle kanske kunna fasta mig fram till att hjälpa barnet med matematik istället för att hela tiden komma dragandes med mitt A i kort matte i studenten.

Jag skulle kunna fasta mig fram till att ge pengar till fattiga och lidande i stället för att låta dem slinka iväg helt obevakat till latte på kaféer, kläder på 50 procents rabatt eller osannolikt billiga second hand-fynd.

Det vore fint om jag kunde fasta från att tänka på vilken färg som särskilt klär mig eller vad jag egentligen signalerar med mina byxor.

Men fastan ska ju vara en hemlighet. Jag ska inte berätta om min fasta, jag ska leva den, jag ska inte ha det här behovet att pladdra ut mina godhetsförsök.

"Så jag tänker faktiskt inte berätta precis vad jag fastar från eller fastar till."

Så jag tänker faktiskt inte berätta precis vad jag fastar från eller fastar till.

Men här är något jag vet att jag vill: vara mindre självgod och mindre ängslig. Våga berätta att jag är svag och rädd. Våga det svåra samtalet, våga sitta i smärta och osäkerhet, våga säga ”jag kan inte, jag vågar inte, det här är jag inte bra på, vill ni hjälpa mig”.

Jag vill ta ansvar för min ledsenhet utan att försöka vräka den på någon annan.

Jag vill våga sår även om svaret är bara styrka och skal. Våga ändå.

Jag vill bända loss min blick från mig själv trots att den sitter fast så hårt att ytan lossnar när jag sliter av den.

Att fasta är att våga ställa sig sist i kön och låta andra gå före. Det är att lyssna.

Att fasta är att våga ställa sig sist i kön och låta andra gå före. Det är att lyssna.

Jag tror att Gud säger någonting jättetyst som man bara kan höra när man väntar tålmodigt allra längst bak.