Gud lät sig födas rakt in i vår vardag
Det är kallt i december 2022. Jag ska täta fönstren med fönstertejp och vi har yllesockor och -tröjor på inomhus. Jag skurar golv medan jag lyssnar på poddar. I Brittas vardagsrum talar Britta Hermansson om att det är bra att nu och då fråga sig vad man är rädd för. Jag vet vad jag är rädd för. Jag är rädd för att hyreslägenheten jag kommit att älska är för dyr för mig. Jag är rädd för de ökade mat-, el- och bensinpriserna. Jag är rädd för att mina barn inte ska hitta jobb. Jag är rädd att jag inte ska orka med allt före jul; intensivt arbete och studentkalas.
"Jag vet vad jag är rädd för."
Så skäms jag lite och minns hur privilegierad jag är. Jag tänker på de hemlösa i vårt land. Jag tänker på de ukrainska flyktingarna och alla flyktingar över hela världen. Jag tänker på soldater långt borta från sina hem. Jag tänker på mina patienter på sjukhuset och deras anhöriga och när jag reser mig upp för att sträcka på ryggen faller blicken på familjens julkrubba. Där finns än så länge bara en Maria med gravidmage och två små änglar. För ensam var hon inte, men nog var väl också hon rädd ibland?
Julens budskap är enkelt i all sin fantastiska storhet och mysterium. Gud blev människa. Jesus föddes i ett stall, sov i en krubba och dog på ett kors. De första som besökte honom var vandrande herdar, som inte riktigt räknades som hederligt folk. Han korsfästes tillsammans med två rövare.
Och ängelns ord till herdarna är änglasång till oss idag: Var inte rädda! Den som ska rädda er är född! Knappast var det så rent i det där stallet när Maria skulle föda och jag hoppas att det ändå fanns någon erfaren kvinna på plats som kunde stöda henne när det var som svårast.
"Knappast var det så rent i det där stallet när Maria skulle föda och jag hoppas att det ändå fanns någon erfaren kvinna på plats som kunde stöda henne när det var som svårast."
Och den mörka natthimlen och änglasången och herdarnas väderbitna, förundrade ansikten när de faller på knä runt krubban. Och vad tänkte Josef, kände han sitt kall tydligt och starkt? Eller tvivlade han på att han var karl för sin uppgift?
Herdarna vandrade tillbaka ut i natten till sina hjordar, till det otacksamma vardagskneget. Kanske var det en sådan där förunderligt stilla natt, då luften är lätt att andas och mörkret inte är mörkt och gryningsljuset anas bakom kullarna i Betlehem. Himlen landade på jorden. Gud lät sig födas rakt in i vår vardag med julstädning, arbete, oro inför framtiden.
Om det ska vi berätta och vandra med ljuset i våra ögon.