M som i Messias, mänsklig, mening, mod, mysterium...

Till och med jag känner att prästklänningen plötsligt stretar lite mindre runt axlarna om uppdraget faktiskt är att vara mänsklig. Det är ju jag ganska bra på. Kunde kanske bli min spetskompetens när så mycket annat under valven är så knepigt och märkligt? Jag skriver in ”mänskligare” bredvid ”berörd” längst bak i min almanacka.

Två ord närmare gåtans lösning. Gåtan kring hur kyrkan ska fungera i modern sekulariserad verklighet. I halva mitt liv har jag smugit omkring med en rutig Sherlock Holmes hatt i jakten på Kristus-koden. Hur berätta evangelium så att det gör skillnad? Hur kan kyrkan vara till nytta? Inte för Gud, utan för alla oss som behöver kartor, kompasser och kunniga guider i våra röriga liv. För några år sedan satte jag sen ändå undan förstoringsglaset.

Blev lite trött i armen men tvivlade också på min detektivförmåga när min förundersökning lades ner i brist på bevis. Bevis på hur kyrkan borde vara för att vara som bäst. Jag tjänade istället Gud och min egen lilla församling mellan hemmets många otvättade fönster och i den stränga askes som föräldraskapet ibland innebär.

Men på ett folkligt möte i Självständigt örike lirkade jag fram blocket ur bakfickan igen. Där fanns nämligen en massa församlingsmedlemmar som ville ha. Ville ha mer. Inte större kyrka men bättre kyrka. Inte oftare gudstjänst utan bättre gudstjänst.  Äntligen någon som kräver och inte bara sitter hemma och knarrar över psalmvalen!  ”Jag vill bli berörd” svarade en på frågan jag inte hunnit ställa. ”Berörd ända in”. Berörd, bekräftad, benådad och befriad.
 
Hudkontakt mellan Laudamus och Benedicamus. Och gör Messias mera mänsklig så kan vi kanske bli mera gudomliga, tipsar någon vars ord kanske sammanfattar det gnistrande mötet på sekreterarens protokoll.

Jag klev ut till vitsippor och gullvivor genom ett öppet fönster . Och sen satt han på en bänk i Tullarnas äng, när jag gick förbi. – Min Gud är inte snål och pryd och dödtorr som en bengren och han skapar sin kyrka var som helst, påminner han mig utan att ens titta upp från sitt petande i marken.
 
Valdemar makade sig sen åt sidan för att ge rum. Gud lustvandrar i oss, fortsatte han. Det är liksom själva meningen. Lusten och vandringen. Det fastslagna är farligt, siddu.