Brus av storm i trädens kronor inför kriget i Europa

TILL DEN ÄLDRE mannens rutiner som pensionär hörde att komma upp till redaktionen och språka. Många samtal blev intressanta, för hans liv hade varit färggrant. Men tema­na blev färre, och började upprepa sig.

Han berättade, gång på gång, om resan till Sverige som krigsbarn. Om tåget norrut. Om dagarna han som barn hade fått vänta på en knalt eldad järnvägsstation. Det lät ännu troligt. Att en färja någonstans på resan hade börjat ta in vatten kan möjligen också ha stämt. Men knappast ändå att Stalin och Churchill till slut hade varit tillsammans med pojken i färjans livbåt.

MANNEN i redaktionens gästfåtölj hade börjat röra ihop stort och smått; världs­kartorna med hur han själv mådde.

Men vi är där allesammans ibland. Vår oro för världens gång och vår korta väg med fingret till mobilen och kommentarsfälten gör att vi uttrycker saker som blir mera rotade i vår ilska och oro än i eftertanke.

Nej, hur arg du än är så sitter inte Vladimir Putin i båten med dig. Han läser inte din Facebook. Och vi kan inte störta honom genom att låta ryska turister känna sig så ovälkomna att de åker hem och gör det.

KRISTEN TRADITION har flera strängar på greppbrädet i fråga om den lilla människan i position mot ondska och övermakt.

Det finns det där med profeter och hjältar som prick­säkert varnar kungar och kejsare. Det finns budskapet om att Gud styr nationers och folks öden. Och så finns det en Jesus som uppmanar sina efterföljare att också be för ens fiender och dem som vill en illa.

DET BRUSAR illavarslande i trädens kronor, som före en åskby eller en tromb. Män­niskors vrede tilltar med kriget i Europa. Det är som om det kan vrålstorma och blixtknalla när som helst nu.

»Helsingin Sanomats skribent varnade för uho – märgstark finska för hotfullt övermod.«

Det är en allt mera enögd vrede. Inte en sorgens vrede över att högbildade européer ännu löser konflikter med våld, förödelse och skändning. Utan bara allt svartvitare, att någonting behöver få vara ondskans rot, och det är Ryssland och ryssarna som ”är som de är”.

När människorättsorganisationen Amnesty påminner även Ukraina om krigets internationella regler blir många hos oss rasande. Detta fast Amnesty tjugofalt har kritiserat Ryssland som angripare och som den part som kränker allt rätt och mänskligt.

HELSINGIN SANOMATS opinionsskribent Saska Saarikoski varnade nyligen finländarna för uho – det märgstarka finska ordet för hotfullt övermod. President Sauli Niinistö delade undantagsvis tidningens text på sociala medier och uppmanade indirekt oss alla att läsa och ta till oss.

Kristen etik är inte i vår tradition i första hand global, nationell eller politisk. Den är personlig. Det är hur jag är mot en annan männi­ska som ska få ringar på vattnet. Sedan kan en kyrka, ett samhälle, ett samfund, ett folk tillsammans bli en väl avvägd, och vägande summa av allt det där.

Men oreflekterade, skrämda hugg i ett slags självförsvar på socia­la medier är inte det. De kan i stunden kännas bra att duplicera och dela. Men de blir ingen bra summa.