Livet är ibland som ett högljutt och oresonligt nöjesfält

Det hopar sig ibland. Ens allra närmaste blir sjuka eller råkar ut för olyckor. Omvälvande saker måste hanteras på något förnuftigt sätt. Tillvaron förändras. Ingen av oss kommer undan allt det där som livet för med sig. Kan du känna igen den där känslan av att livet ibland är som ett högljutt och oresonligt nöjesfält? Där går du omkring bland skramlande berg- och-dalbanor, snurrande lyckohjul, tjoande människor och fluffigt sockervadd, men inuti dig finns hela tiden det där ledsna och ensamma.

"Där går du omkring bland skramlande berg- och-dalbanor, snurrande lyckohjul, tjoande människor och fluffigt sockervadd, men inuti dig finns hela tiden det där ledsna och ensamma."

Nu finns det ju då olika strategier för att klara av elände och oförutsedda faror. Som till exempel att spela död om du möter en björn i skogen. Tänk att kunna lägga sig ner och vara helt stilla ett ögonblick, och när du reser dig igen kan du borsta av byxorna, fortsätta gå och lämna problemen bakom dig. Är det så en god människas acceptans och underkastelse kan se ut? Om jag tålmodigt står ut med villkoren, varken härjar eller demonstrerar, så ordnar det sig. Eller som vårt äppelträd gör just nu, släpper all dålig kart till marken för att ge bättre växt­kraft åt de äpplen som blir kvar. Jag är novis på området och googlade vad fenomenet kan bero på. Tänk att ha förstånd nog att släppa ifrån sig onödiga bekymmer, fördela sina resurser på ett vettigt sätt, bli lättare om hjärta och grenar.

"Det är ju inte precis så att vi kan sortera heller, att livet försynt delar ut prydliga portioner av sitt allehanda."

Det är ju inte precis så att vi kan sortera heller, att livet försynt delar ut prydliga portioner av sitt allehanda. På onsdag tar jag itu med mina små bekymmer, på fredag bockar jag av livssorgen och på lördag är det glädjens tur. I stället ska vi ständigt parera och balansera mellan allt det här, där ute på nöjesfältet.

När det är dags att summera den här spretiga sommaren är det ett kort ögonblick som blev allra viktigast för mig. Det var en sommarkväll i juli, regn hade utlovats, men i stället blev det sol. Jag satt bland barn, unga och gamla på en byafest på min hemort. Kvällssolen föll över strån och lövverk där vi satt utanför det röda byahemmet. Under en minut satt vi alldeles tysta, i hågkomst av de personer som gått bort under året. Jag brukade alltid stanna till i byn och prata med en av farbröderna vi nu hedrade. Han hörde liksom till. Efter den tysta minuten fick en ung familj stiga fram, de skulle snart få en baby och hade nyss flyttat till byn. De välkomnades med applåder och fick recept och ingredienser till extra goda bullar.

Det var min sommars heligaste ögonblick, kanske för att vi alla under några minuter satt samlade inför livets kärna, inför djup saknad och inför en ny början.