Byråkrater, okej, men vad gör de?

KYRKOMÖTESOMBUDET sänker rösten i korridoren utanför kyrkomötets sessionssal. Det plågsamma därinne tycker hen inte är klyftan mellan de teologiskt liberala och de konservativa – vilket omvärlden ofta tror.

Jobbigare, säger ombudet, är den stora sprickan mellan församlingsfältet och kyrkomötet som fattar beslut versus Kyrkostyrelsen i Helsingfors som bara långsamt verkställer dem. Om över huvud taget.

"Det är inte klyftan mellan de teologiskt liberala och de konservativa som är det jobbiga. Utan sprickan mellan församlingsfältet och Kyrkostyrelsen."

DEN EVANGELISK-lutherska kyrkans centrala förvaltning är i och för sig inte överstor. Även om många finländare tror någonting annat är kyrkan inte heller toppstyrd. Den har hierarkiska drag, med småpösiga auktoriteter här och där. Men kyrkan besluter om sina angelägenheter överraskande decentraliserat. Inte ens ärkebiskopen är någon koncernchef utan bara ”den främste” bland andra ledare.

Men frågan är om de centrala organ som finns, Kyrkostyrelsen, domkapitlen och de stora samfälligheternas ämbetsverk gör rätt saker.

Så långt har det gått att den mest munviga bland biskoparna vid senaste kyrkomöte stod upp och raljerade över centralkyrkans fascination över projekt och processer – och fick långa applåder.

Och sessionssalen fylldes av en stoiskt granitgrå kristen harm när det blev tal om samarbetsförhandlingarna vid Kyrkostyrelsen. Det skulle sparas en miljon euro. De fast anställda tryggade sina egna positioner, varenda en.

De som fick gå var vikarier, deltidsanställda och stipendiater.

FÖRSAMLINGSPASTOR Edgar Vickström i Mariehamn väcker (KP nr. 15) ytterligare frågor om vart den evangelisk-lutherska kyrkan med sin centrala ledning är på väg. Eller snarast vart den vill vara på väg.

Vickström är inte vilken färskpressad teolog som helst, utan har en lång bakgrund inom bank, holding och offentlig förvaltning. I det vitala öriket Ålands egen lilla värld, men dock.

"Det är knappast Kyrko­styrelsen som ska vara trädgårdsmästare vid den gallringen."

Kyrkostyrelsen kunde läggas ner, och sedan byggas upp igen till de delar som visar sig faktiskt behövas, tycker Vickström.

Pedagogik, eller populism, att säga det så brutalt, men det visar hur som helst på gny och gnissel i kontinentalplattorna om att någonting behöver göras.

BYRÅKRATI är inte i sig någonting ont, lärde en finlandssvensk profil i förvaltning en generation av oss i media eller offentlig sektor. Byrå­kratin gör saker rättvist, jämlikt, tryggt och systematiskt – och är i bästa fall ett stöd för det skapande och kreativa.

Men vad gör kyrkans byråkrati? Den påför gräsrotskyrkan en massa statistikföring och krångliga skrivbordsuppgifter, säger kyrkoherde Mats Lindgård i det här numret.

Enbart i Borgå stift verkar kyrkbyråkratin också ha vita fläckar och luckor. Domkapitlet är det pastoral-juridiska ämbetsverket och Kyrkostyrelsen tips- och materialcentralen för församlingarnas dagliga verksamhet.

Men särskilt inom ekonomin och i att där ha upplägg för framtiden verkar samfälligheter och församlingar förvånansvärt ensamma.

VI BEHÖVER en förvaltningsrensning i kyrkan. Centrala etos behöver blir tydligare och kamratstödet i förvaltningsfrågor stadigare. Men det är knappast Kyrkostyrelsen som ska vara trädgårdsmästare vid den gallringen.