"Ibland verkar det som om vi som kyrka snarare försöker vara Kristi tankevärld än Kristi kropp"
Jag börjar min semester med att åka på retreat. Det var egentligen inte alls meningen, jag hade planerat annat som ställdes in och så fanns det en reservplats på en tyst retreat. Jag föredrar numera att sitta på knä på golvet när jag lyssnar på undervisning. Genom vana och träning har det för mig blivit det bästa sättet att vara öppen och lyssnande. Det är så jag sitter i kontemplation, tyst bön.
Jag märker först nu hur trött jag är, hur sliten kroppen känns, hur ont jag har. Vi tänker ofta att smärta är något negativt, men smärta är kroppens sätt att signalera att något är fel. Jag är dålig på att lyssna på kroppen och det är farligt i längden.
Det är så lätt att frestas tro att andlig är lika med immateriell, okroppslig, när kroppen istället är Guds avbild och helig.
Det är så lätt att frestas tro att andlig är lika med immateriell, okroppslig, när kroppen istället är Guds avbild och helig. Det finns inte någon kristen tro utanför kroppen. Den kristna askesen (träningen) är inte grundad i kroppsförakt, utan i övertygelsen att Gud blivit människa av kött och blod.
När kyrkans trosbekännelse skulle knådas fram var knäckfrågan inte uppståndelsen eller försoningen, utan frågan om Jesus Kristus verkligen var Guds son. För de tidiga kristna var det verkligt avgörande inte tron på uppståndelsen, utan tron på att Gud blivit människa av kött och blod.I vår teologi och kyrkoliv har uppståndelsen blivit viktigare än födelsen, påsken viktigare än julen, människans tro viktigare än hennes erfarenhet.
Ibland verkar det som om vi som kyrka snarare försöker vara Kristi tankevärld än Kristi kropp.
Ibland verkar det som om vi som kyrka snarare försöker vara Kristi tankevärld än Kristi kropp. Men ordet blev kött, Gud blev människa och kyrkan är Kristi kropp; en kropp med historia och erfarenheter, med sår, blåmärken och längtan. Årtusenden av mänskligt levd tro. Precis som i våra liv och kroppar, så finns i kyrkans liv en blandning av gott och ont, av sorg och glädje, kärlek och hat, misstag och missförstånd, eniga har vi aldrig varit, ändå är vi Kristi kropp.
Den må vara sargad och sliten, men den är född av kropp och ljus och det är den vi har.
Där på retreaten i min trötta, värkande kropp förstår jag på ett nytt sätt det jag alltid vetat: Jag är en del av Kristi kropp, tillsammans utgör vi Kristi kropp. Den må vara sargad och sliten, men den är född av kropp och ljus och det är den vi har.