Tron behöver få färg av dina egna ord – inte av dogmbingo och bibelströssel

EN AV VÅRA texter i den här tidningen under våren fick många tummar upp på sociala medier. Det var redaktionsansvariga Sofia Torvalds personligt hållna text om bön, i ett av våra nummer i mars.

Vårt särskilda mål med Kyrkpressen är att vara ett hej till alla dem i den evangelisk-lutherska kyrkan som får tidningen för sin kyrkoskatt, men som inte själva går i kyrkan så ofta. Eller slinker in på vår webbplats av intresse. Eller bläddrar på biblioteket.

Med texten om bön verkar det som om vi hade nått fram. Responsen var tyst (som bön) och kom från folk vi, skam att säga, kanske hade trott inte var så intresserade av frågor om tro. Eller av en tyst, from och andlig vana som att be.

”DET ÄR SOM att blunda och dyka. Jag sparkar mig neråt utan att se. Jag trevar mig fram till ord, jag trevar mig fram till bilder”, skrev Sofia Torvalds om bön.

En Jesusbild i ett rum där det börjar skymma. En värld där det inte är natt eller dag. En trappa man går ner för och hittar en hemlig trädgård. En dörr att banka på och skrika.

MERA SÅDANT. Den som tror behöver börja säga och formulera saker med egna ord. Med bilder vi själva har målat, och inte bara skärmdumpat av någon annan.

En del av kraftlösheten i modern kristendom, kanske av religiositet överlag, är att vi är inte är bra på att kommunicera den. Vi kan eller vågar inte översätta eller redo­göra för vad vi gör –när vi tror.

DEN KRISTNA traditionen har förstås sin ram för vad god bön är. Fader vår är introducerat av Jesus själv. Det är inte bara en mall utan också också ett stycke världslitteratur som sammanfattar vad vår tro handlar om.

Men vår tradition beskriver mest hur man ber, mindre vad som sker i oss då. Där är våra inren väldigt olika och det blir fel att lägga dogmatiska regler på det.

"Om vi inte kan illustrera vår tro med egna erfarenheter blir allt bara ett dogm­bingo som jagar den rätta raden. Eller ett strössel av bibelverser."

I FINLÄNDSK kristen tradi­tion (och bland dem som betraktar den från sidan) gror en rejäl ångest för renlärighet. Det är rädslan för att säga någonting personligt som inte uppfyller en luthersk, tyskt fyrkantig lärologik.

Det vi borde göra är att sopa bordet rent på religiösa fraser och beskriva själva. I stället går vi och är rädda att någon ska höja pekfingret och säga nej, det där är katolskt, new age eller gnostiskt.

Men om vi inte kan illustrera vår tro med egna erfarenheter blir allt bara ett dogm­bingo som jagar den rätta raden. Eller ett strössel av bibelverser som gör insändare och debattexter lika teologiskt perfekta som de är livlös och dålig kommunikation.

Där trär man GT- och NT-citat på strån som blåbär och smultron efter varandra som om det var den matematiska koden i bärens följd på strået som var det viktiga. Och inte den ljuvliga sommarsmaken av bär på ett strå av timotej och de minnen de gav för livet.

Berätta om bärstrået. Berätta om hur du anade Gud första gången. Berätta med egna ord.