Om någon måste hjälpa är det vi, och Du Gud – typ nu!

Det fanns ett diplom av Mannerheim på väggen, utmärkelsetecken i en låda, ett sorgset soldatporträtt på en skänk. Ibland cyklade vi till begravningsplatsen och tittade på ett stort monument. Det stod Pro Patria i mitten av korset och i stenfoten fanns namn på unga män och de orter där de hade stupat. Jag stavade högt till Hogland och Teikari och morfar berättade lågmält om bybor som vinkat av fruar, mammor och barn men som återvänt i kistor.

Det fanns inte några barnböcker hos min mormor och morfar men det fanns många berättelser. Tidigt lärde jag mig ord som vinterkriget och Karelska näset men alltför sent förstod jag att kriget inte bara var morfars krig utan att det också hade varit mormors krig. Hennes krig som att bli ensam med att ta hand om gården, djuren och barnen. Hennes krig genom att leva i ständig oro men vara ensam med allt ansvar. Det finns många brev bevarade. Med vacker handstil uppmanas fyraåringar att sköta småsyskon och ta in ved. Tillbaka skrivs det om hopp om att snart få ses igen.

"Med vacker handstil uppmanas fyraåringar att sköta småsyskon och ta in ved. Tillbaka skrivs det om hopp om att snart få ses igen."

Det var krig, det blev fred och sen blev allt stilla. Det var inte bara bomberna och granaterna som slutade att smälla, även människorna hade tystnat. De döda var självklart stumma men de som överlevt hade inte heller några ord för vad de hade upplevt. De som levde med de ordlösa blev också tysta för de vågade inte fråga och de barn som hade förts till ett annat land hade dessutom tappat sitt språk. Ungarna hade förskonats frontens helvete men deras hem var nu kanske en emotionell krigszon där vuxna människor teg, söp och slog. Slog sönder skulden, skammen och sina smärtsamma minnen. Teg sönder möjligheterna till närhet och tröst.

"Vi kan bygga nya hus på ett år men att få en ny stabil generation kan ta 50 gånger längre."

Ingen vinner krig. Alla är förlorare. Inte bara de som besegras utan även deras barn och barnbarn. Inte bara de som besegrar är förlorare utan även deras barn och barnbarn. Vi kan bygga nya hus på ett år men att få en ny stabil generation kan ta 50 gånger längre. Det vet vi finländare när vi på tv ser ukrainska farsor kyssa bilrutan på överfulla Fiatar och Fordar när deras familjer försöker fly. Ryska fäder vinkar förstås också hej då till sina ungar men de ryska pappor som överlever återvänder ändå inte som vinnare för ingen som förlorat och förstört är en segrare.

"Kiev, Cherson och Mariupol är smärtsamt nära. Om någon kan förstå ukrainarna är det vi."

Man talar mycket om hur barnen upplever nyhetssändningarna, men även för dem som faktiskt tvingats lämna sina hem på natten, dem som sovit i skyddsrum, dem som köat vid gränser och vandrat i skräck, är krigsrapporteringen tortyr. Men även för oss som bara har känt någon som mist sin pappa, sin son eller sin man i kriget kommer reportagen från Kiev, Cherson och Mariupol smärtsamt nära. Om någon kan förstå ukrainarna är det vi. Om någon måste hjälpa är det vi. Och Du Gud. Typ nu!