Varför kan vi inte leva i nuet och varför måste vi se framåt hela tiden?

När ska du gå i pension? Frågan får jag numera höra allt oftare och den har tvingat mig att börja tänka på saken. Jag har inget emot att svara på frågan. Men räkna inte med att du alltid får ett vettigt svar.

Första gången jag fick frågan blev jag överrumplad. Tanken hade inte ens slagit mig då frågan ställdes av en yngre tidigare arbetskamrat som redan såg fram emot pensionen. Va, pension? Redan? Jag hade knappt fyllt 55.

Redan innan vi lärt oss att läsa får vi frågor om våra framtidsplaner. Ibland möter vi dem uttalade men kanske för det mesta outtalade: Vad ska du bli när du blir stor? Hur länge ska du bo hemma? När ska du bilda familj och få barn? När ska du köpa hus? Och regeringen undrar varför du ännu inte betalar skatt.

Livet blir som en checklista. När man checkat av ett steg förväntas vi ha vårt nästa steg klart för oss. Som om alla måste följa samma mönster.

Att ställa frågorna är ju ett sätt att visa intresse för medmänniskorna. Jag ställer dem också. Men jag försöker ändå tänka efter när och var jag ställer dem, för de kan vara mycket känsliga. Det händer ibland att jag lyckas med det.

Samtidigt undrar jag – varför kan vi inte leva i nuet? Varför måste vi se framåt hela tiden?

Jag har hört sägas att ungdom är en sjukdom man snabbt blir botad från. Men vad är man när man inte längre är ungdom? Vuxen? Medelålders? Och vad är jag nu när jämnåriga vänner går i pension?

Får jag leva blir jag pensionär. Får jag leva längre blir jag åldring. Jag hajade till första gången jag läste i en nyhetsnotis om en medelåldersman som var född samma år som jag. Då upplevde jag mig för ung att vara medelålders. Nu har jag förlikat mig vid det. Men jag kommer garanterat att uppleva mig för ung att kallas åldring första gången jag konfronteras med det.

Jag gillar att sätta myror i huvudet på folk. Det har mina barn fått sin beskärda del av. Redan innan de börjat skolan upplyste jag dem om att så nära pensionen som de är idag har de aldrig varit förr. Det gäller också mig. Jag har aldrig varit så nära pension som jag är idag. Det får bli mitt svar på den inledande frågan.

Få se om frågorna om mitt nästa steg kommer att fortsätta efter att jag gått i pension. Jag vet att det beslutet redan är fattat, men inte av mig.