Tiden som vi fortfarande har kvar

I höstas var jag en av deltagarna i en turné ordnad av min arbetsplats Fontana Media. Turnén fick namnet Vändpunkter och först ut var Borgå. Jag skulle diskutera livet med ärkebiskop emeritus John Vikström, och i slutet av diskussionen gav moderatorn Sofia Torvalds en chans för John och mig att ställa frågor till varandra.

Min fråga till John blev om han någon gång, bara för en liten stund, har tänkt att det skulle vara skönt att dö. Den 90-årige biskopen såg, lite förbryllat, på mig. Han svarade: ”Nej, det kan jag faktiskt inte säga att jag gjort.”

Jag ångrade frågan genast när jag hade ställt den. Jag vet nog att ärkebiskopen haft sin beskärda del av sjukdom och sorger i sitt liv, som det är när man har påbörjat det tionde decenniet i sitt liv. Men jag trodde att en 90-åring börjat längta lite efter livet efter döden.

"Men jag trodde att en 90-åring börjat längta lite efter livet efter döden."

Bakgrunden till att jag ställde frågan var att jag ibland längtar efter ett tillstånd i vilket min kropp inte begränsar mig längre. (2017 drabbades jag av en massiv hjärnblödning som tyvärr gav livslånga fysiska men.) Jag vill inte dö. Jag vill leva ett långt liv med mycket glädje. Men det finns stunder när jag får glimtar av att jag är mätt på livet. Får man säga det, fast man är under fyrtio år?

"Får man säga det, fast man är under fyrtio år?"

Nils Erik Forsgård, ursprungligen från Nykarleby, utforskar frågor om liv, död, närhet och förlust i boken Dödsmasker. Hur ska vi förhålla oss till den tid som vi fortfarande har kvar? Forsgård säger sig inte vara rädd för döden – däremot känner han en betydande irritation över att aldrig mer få leva när han väl är död.

Astrid Lindgren sa: ”Jag har ingenting emot att dö. Men inte i morgon. Det är en del jag vill hinna med först.” Också jag har en del att hinna med först. Tack för påminnelsen, Astrid.