Den här kvällen var det källorna till svårigheter som gav mig den allra största tacksamheten

Det har varit en konstig dag. Så där som många av mina coronadagar är. Och märk väl – då har varken jag själv eller någon i min familj haft covid. Ännu. Men likväl har det varit en coronadag. Med distansjobb, med restriktioner, med munskydd i byabutiken och med vetskapen om att det när som helst kan vara vår tur att sitta isolerade hemma på obestämd tid. Det är tungt med coronadagar. Och de har varit många nu.

"Kanske det är därför jag börjar gråta när jag står i det vinterkalla garaget och letar efter ett par inneskor i något sånär lämplig storlek åt yngsta dottern."

Kanske det är därför jag börjar gråta när jag står i det vinterkalla garaget och letar efter ett par inneskor i något sånär lämplig storlek åt yngsta dottern. Fördelen med tredje barnet är att de där inneskorna ofta finns i någon av lådorna i garaget. Nackdelen är att det är så mycket lättare att hitta skor i butiker där de är sorterade enligt funktion och storlek. Tänker jag, när jag står där och rotar och gråter. Gråter och rotar.

Samma kväll när jag har läst kvällsbok för min nioåring frågar jag honom vad han vill tacka Gud för idag. Det frågar jag så gott som varje kväll. Tacksamheten är ett sätt att leva som jag väldigt gärna ger vidare till mina barn. Men mitt i hans tacksamhet känner jag fortfarande av den där garagegråten och kanske det är därför jag plötsligt hör mig själv ställa en helt annorlunda fråga.

– Arvid, vad är det svåraste i ditt liv just nu? Det värsta? Det som oroar dig mest?

Han får sin tänkarmin. Tar frågan på stort allvar. Samtidigt kommer svaret snabbt.

– Bildkonsten.

Han syftar alltså på bildkonsten i skolan.

– Jag blir alltid sist klar av alla i klassen och ändå blir mitt arbete fulast, förklarar han och ser nästan oförskämt glad ut när han säger det.

Jag börjar skratta. Han också. Vad annat kan man, liksom? När en av de människor man älskar allra, allra mest har ett skolämne som största svårighet i livet? Då har han det ganska bra. Och då har jag själv nog det också.

Tacksamheten bor på så otippade ställen ibland. Jag tror ju på att se tillbaka på varje dag och leta efter källorna till tacksamhet i just den dagen, men den här coronakvällen var det källorna till svårigheter som gav mig den allra största tacksamheten.

"Jag säger inte att närheten till tårarna försvann där och då. Det här är inte en sådan berättelse."

Jag säger inte att närheten till tårarna försvann där och då. Det här är inte en sådan berättelse. Men jag säger att närheten till tårarna på något märkligt sätt kändes betydligt mindre skrämmande och svår. Och ibland räcker det rätt långt.