När blev riskbedömning min paradgren?

Varför har jag blivit så rädd för att falla? Det tänkte jag på när jag stakade fram i skidspåret en kväll. Det hade blivit plusgrader och småregnade.

Jag känner mig fortfarande darrig på benen som en nyopererad när jag ger mig ut i spåret. Efter skolans överhurtiga skidåkande tog det några decennier innan jag nyligen förstod charmen med fritidsglid.

Men återseendet består inte av glädje allena. Under mina rundor försöker jag utvärdera varje kurva och varje svagt sluttande backe innan det så att säga hunnit gå för långt, och för snabbt. Hur stor är risken att jag drattar på ändan? Att jag åker in i en tallstam? Eller att jag bara förödmjukande långsamt åker ur spår och segnar ihop inför ögonen på alla lycraklädda åkare som susar förbi mig.

"Eller att jag bara förödmjukande långsamt åker ur spår och segnar ihop inför ögonen på alla lycraklädda åkare som susar förbi mig."

När blev jag så rädd? När blev riskbedömning min paradgren? ”Vad är det värsta som kan hända?” är frågan man brukar peppa ängsliga grubblare med. Jag kan komma på massor av ”det värsta” i bara något så enkelt som ett skidspår. Förutom känslan av förödmjukelse kan jag få svårigheter med att ta mig upp igen, ni vet hur det kan vara med stela leder och två långa skidor i kors. Jag kan få kotfrakturer, hjärnskakning, bryta en arm och toppa allt med ett blått öga. Betänk att jag som barn åkte slalom och red, och jag lever än.

Med stigande ålder ska man förstås ha förståndet med sig, men jag har en känsla av att allt det här inte bara handlar om kroppens begränsningar. Det är också ett uttryck för att jag vill ha kontroll. Kontroll över hur jag ska hantera det som väntar bakom nästa krök, kontroll över hur jag uppfattas.

Så en kväll hände det. Jag stakade glatt på, glömde att vara förutseende, och insåg för sent att jag glidit in i en lite längre backe. Jag föll! Rakt på ändan och mitt i spåret. Jag tror jag föll mer av dåligt självförtroende än av den egentliga farten. Jepp, det gjorde lite ont, och jag kom heller inte upp på första försöket. Så jag satt kvar en stund i ilska och ensamhet, tack och lov, och tittade på månen som snart skulle vara full. Lita på att livet bär, säger man. Det låter vackert, men vad betyder det egentligen?

"Lita på att livet bär, säger man. Det låter vackert, men vad betyder det egentligen?"

Ilska kan vara en bra sak, för jag gav mig ut igen, och den här gången gled jag på lite mer än annars i rent trots (dock i mycket snälla backar).

Livet bär ibland, ibland inte. Det är en realitet jag som människa får förhålla mig till på valfritt sätt. Jag stakar vidare i en blandning av fasa och förtjusning – med en förhoppning om att jag på något sätt ska hålla mig på benen, eller ta mig upp igen om fallet är ett faktum.