Jag rullade upp mormors silvriga hår på papiljotter, sedan drack vi kaffe och lemonad

Jag kom att tänka på min mormor Gretel häromdagen. Det har jag inte gjort på ett tag, det är många år sedan hon dog. Hon hann fylla hundra år. Det var när jag tankfullt såg ut genom fönstret som det slog mig att så brukade hon också stå och se ut genom fönstret när jag var liten. Hon hade de ljusaste blå ögon. Jag undrade ofta vad hon tänkte på just då. Jag brukade rulla upp hennes silvriga nytvättade hår på papiljotter. Sedan band vi en scarf av chiffong runtom. Och så åt vi rulltårta och drack kaffe och lemonad (mina morföräldrar var imponerande tidiga med att få en Sodastream).

Det är fina minnen. Det finns så mycket som är ljust och glatt. Ändå får jag så ofta påhälsning av vemodet nuförtiden. Jag var ute och gick med en kompis i skogen. ”Jag tänker så ofta på döden numera”, sa hon. ”Det gör jag också!” sa jag. Hon sa: ”Gör du?!” och var märkbart lättad. Vi konstaterade att det kanske beror på pandemin eller åldern eller något vi inte kan lägga fingret på. Inte en förlamande ledsenhet, men en melankoli som går som ett smalt stråk genom tillvaron.

»Jag minns känslan av att vara liten och ivrig.«

Jag sitter och ser på när min sjuåring tränar innebandy med sina lagkompisar. De skrattar och knuffas, tävlar om bollen, deras spelskjortor lyser röda. Så mycket energi i rörelserna, livsglädje i stegen. Och där är det igen, vemodet. Så snabbt livet går. Jag minns känslan av att vara liten och ivrig, spela fyra mål med vänner någon ljus vårkväll, hur jag ville vara precis där, och hur jag kände på mig att livet som väntade var stort och spännande.

”He er tungt ti vara, men han vil int kona vara ooviri”, lär Hansas-Kalle ha sagt (ung. Det är tungt att finnas till, men lite svårt att låta bli också). Så här är vi då, sent i november, i livet som försiggår i så många skikt. Tankfulla mormödrar som blir hundra, energiska barn som växer upp, och jag själv som försöker hitta min plats i medelåldern.

Den sista augusti en sommar greps jag igen av förgängligheten. Jag satt på en parkbänk med min son som då var kring fyra. Jag sa: ”Tänk, nu är det sommarens sista dag”. ”Hmm”, sa han med ett påfallande positivt tonfall, och slickade obekymrat vidare på sin glass. Vad har vi annat än ögonblicket? Det är bitterljuvt och förunderligt, fantastiskt och sorgmodigt detta liv. Ett olösligt mysterium.