Kommunreformen

En stor del av de grundläggande besluten fattas i samkommuner medan primärkommunen står som betalare. Principen om skyldigheten att betala och rätten att få vara med och besluta – som fanns i sockenstämmorna – hänger inte längre ihop.

Ännu viktigare är att det interkommunala lapptäcket är Centerns maktplattform och att riksdagsvalet har gett socialdemokraterna och samlingspartiet en unik chans att montera ner den. Regeringens två ledande partier sumpar inte sin unika chans att strukturera om landet till sin fördel.

I princip har kyrkan fria händer att lägga om sin struktur. Kommunsammanslagningarna har fört med sig de kyrkliga samfälligheterna som saknar teologisk motivering. Men att återgå till sockenstrukturen och dela upp landet i sexhundra administrativt självständiga enheter bara går inte. Det samhället finns inte mera.

Kyrkan har över fyra miljoner medlemmar och staten över fem. Alternativen till de lösningar som staten kommer fram till är inte många. Gör man de nio kyrkliga stiften till grundläggande administrativa enheter med församlingarna som verksamhetsenheter håller man sig inom en historisk ram men bara till formen. Makten flyttar med pengarna.
Med stiften som huvudmän borde Borgå stift initiera en bodelningsrunda om vilken kyrkobyggnad som ska tillhöra vilket stift. Fastighetsfrågan kan kanske lösas, men besluten fattas under alla omständigheter över huvudet på lokalförsamlingarna.

Krister Ståhlberg gick i veckan ut med förslaget att göra en dygd av de stora primärkommunerna. Blir de tillräckligt stora måste verksamheterna ändå delas upp så att kanske inte bara skolan utan också social- och hälsovården kan organiseras som en svenskspråkig enhet.
Mot den bakgrunden kan biskop Björn Vikströms utspel om att kyrkan kunde acceptera de stora primärkommunernas gränser men dela upp området i två eller flera kyrkliga samfälligheter ses i en ny dager.

Kombinerar man Vikström och Ståhlberg skulle de kyrkliga samfälligheterna kunna delas upp på språklig grund. Vad bodelningen beträffar är våra medeltida gråstenskyrkor både församlingslokaler och en del av vårt nationella kulturarv där staten borde vara med. Varför inte organisera dem i ett särskilt fastighetsbolag där också staten bär sitt ansvar?

Det är tid att tänka nytt men framför allt att tänka stort. Annars blir de små enheterna lidande.