Rädda mig, vita kanin!

När jag var barn hade vi en bilderbok som handlade om vita kanin och svarta kanin. Vita kanin var glad och hoppsig, svarta kanin var depressiv. Ibland stannade den svarta upp mitt i leken och försvann in i sitt mörker, bara för att lyftas av empatiska vita kanin.

Boken slutar med att kaninerna gifter sig. Sedan, får vi veta, är svarta kanin aldrig ledsen mer.

Bokens engelska original heter The Rabbits’ Wedding (av Garth Williams) och blev i slutet av 50-talet omdebatterad i Alabama eftersom den skildrar giftermålet mellan en vit och svart kanin.

Det visste jag inget om när jag var barn. Jag tänkte så här: vi måste hitta den kanin som jämnar ut oss. Hittar vi rätt blir allt lätt.

Så i olika relationer tog jag olika kaninroller. Ofta lekte jag vita kanin: den glada och uppmuntrande. Den som alltid var övertygad om att allt ordnar sig. Jag trodde länge att jag var vita kanin.

Tills jag blev svarta kanin. Det blev min tur att lyftas av andra. Och ju svartare jag kände mig, desto mer letade jag efter den som skulle göra mig glad.

Jag kände mig som ett enda vrål: ”Hallå! Vita kanin! Jag sitter här och känner mig nere. Kom snabbt och rädda mig. Bär mig hela livet, snälla.”

Jag kände mig som ett enda vrål: ”Hallå! Vita kanin! Jag sitter här och känner mig nere. Kom snabbt och rädda mig. Bär mig hela livet, snälla.”

Det tog mig många, många år att fatta att när vita kanin och svarta kanin ordnar bröllop är det jag som är båda kaninerna, prästen och bröllopsplaneraren. Jag är vita kanin och jag är svarta kanin. Kanin­dialogen pågår inuti mig själv.

Det kommer ingen vit kanin utifrån när jag är svart inuti. Ingen människa kan vara min vita kanin. Inte ens Jesus kan vara det. (Jag tror att förvånansvärt många svarta kaniner förväntar sig att Jesus ska vara deras vita kanin.)

Jag har vita kanin-dagar och jag har svarta kanin-dagar. Tusen gånger måste jag lägga en tass på min axel och klappa mig själv och uppmuntra mig lite till.

Jag skriver lappar till mig själv. Jag peppar mig själv, jag påminner, jag försöker förstå min ledsenhet eller min trötthet eller min uppgivenhet.

Jag skriver lappar till mig själv. Jag peppar mig själv, jag påminner, jag försöker förstå min ledsenhet eller min trötthet eller min uppgivenhet.

Ibland blir min peppande vita kanin skitsur på den deppiga svarta, och tvärtom.

Ibland orkar jag inte med någondera kaninen. Jag skulle hellre vara nåt annat. Kanske en fågel. Eller en nyckelpiga. Men oftast är det ganska bra.

Den svarta kaninen och den vita kaninen i mig har lovat älska varandra till slutet.