Till er som skapar för att skapa

När jag gick i sjuan blev jag övertalad av min modersmålslärare att vara med på en intervju för lokaltidningen. Reportern ville prata med några ungdomar som tyckte om att skriva på fritiden. Jag minns att jag svettades nervöst och kände mig lite som en bluff när de två andra tjejerna talade om sin poesi och sina noveller.

Visst, jag drömde upp berättelser – vem gör inte det – och då och då försökte jag skriva ner dem. Blev någon av dem avslutad? Knappast. Kommer jag ihåg vad de handlade om? Definitivt inte.

Okej, det var en lögn. Jag vet att det existerar en fysisk kopia av en påbörjad berättelse där jag och två vänner skrev in våra egna karaktärer i Harry Potter-världen. Ja, det var precis vad det låter som: önskeuppfyllande, lite pinsamt.

Det finns en hel värld av fanfiction: texter som fans av olika böcker, filmer, serier skapat – deras versioner, alternativ eller tillägg till grundberättelsen. Och den innehåller så mycket mer än tonårsfantasier. Det hände sig vid den tiden, när många av oss hade mer fritid än vanligt, att jag igen doppade tårna i den världen.

En av de största webbsidorna för fanfiction har 7,5 miljoner publicerade verk i fyrtio tusen kategorier. Här finns allt från horribel grammatik till ord som blivit klassiker i sin genre och älskats så mycket att någon valt att tatuera dem på sin hud.

Jag tänker att det säger något om vad skrivande kan betyda för människor.

"Jag tänker att det säger något om vad skrivande kan betyda för människor."

Att drömma. De skriver för att ge älskade karaktärer en annan väg eller ett annat slut.

Att bearbeta. De skriver för att hantera känslor, för att rätta till det som blev fel eller för utökad representation.

Att dela. De skriver för att utbyta idéer med andra som trivs i samma världar, för att nå en publik.

Det finns flera kända fall där något som började som fanfiction redigerats och blivit framgångsrika bok- och filmserier. Visst är det många som skriver med en dröm om att någon gång bli publicerade.

Samtidigt finns det de skapar texter som älskas av tusentals, för sedan bara tyst försvinna och gå vidare med sina liv. Men det de skapat lever kvar, förs vidare och förvandlas i sin tur.

Jag beundrar den inre drivkraften som måste finnas där, i att skapa för att. Något av den måste finnas i oss alla. Men de som fortsätter i månader och år, som anonymt producerar tusentals ord, hundratals sidor, inte för någon annan vinning än sitt eget (och andras) nöje: dem beundrar jag lite extra.