Kyrkklockorna trycker på en knapp i mig – bönen sker helt automatiskt, helt utan eftertanke 

Jag minns inte så mycket från den där dagen då jag blev prästfru, men jag tror att det var varmt försommarväder. Jag vet att jag hade en svart klänning som min mamma hade köpt åt mig inför dagen och jag vet att min syster och svåger gick ut på kyrkogården med min ettåring som inte riktigt förstod att uppskatta den gudstjänst som gjorde hennes pappa till präst.

Jag minns också att vi drack kaffe i biskopsgården efteråt men jag minns inte vad vi åt och jag minns märkligt lite av de tal som hölls. Men en sak minns jag. Jag minns att vi välkomnades in i prästhemsförbundet och att förbundets dåvarande ordförande berättade att vi i prästhemmen enligt tradition ber för varandra i samband med helgmålsringningen varje lördag klockan 18.

Det är snart tretton år sedan jag blev prästfru. Och varje gång jag hör kyrkklockorna ringa till helg – vilket är väldigt ofta nu när jag bor i prästgård bredvid kyrkan – ber jag för de andra prästfamiljerna i vårt stift. Det är som om kyrkklockorna tryckte på en knapp i mig. Bönen sker helt automatiskt, helt utan eftertanke. Den kraft som bor i rutinen och vanan är stark.

"Forskarna verkar vara lite oense om hur länge det tar att skapa en vana. Någon säger tjugo dagar, någon trettio, någon 66."

Forskarna verkar vara lite oense om hur länge det tar att skapa en vana. Någon säger tjugo dagar, någon trettio, någon 66. Jag vet faktiskt inte, men mina egna helt ovetenskapliga erfarenheter tyder på att vanor skapas olika snabbt beroende på vilka slags vanor det handlar om. Jag kan vänja mig imponerande snabbt vid att äta chips varje kväll efter att barnen har somnat medan det verkar vara hopplöst svårt att skapa en vana kring veckostädning. Vägen till vanan kan alltså vara både lång och kort, men när man väl har gått den där vägen sitter vanan där. Och då kan kyrkklockan plötsligt fungera som klockan i experimentet med Pavlovs hundar.

Vi lever som bäst i fastetid och för mig handlar den tiden mycket om att fundera på vilket slags liv jag egentligen vill leva. Vad vill jag prioritera? Vilka vanor vill jag skapa? Vilken forskare man än väljer att lyssna till ska åtminstone någon god vana gå att skapa på de fyrtio dagar som utgör fastetiden. Vilken blir din nya goda vana? Jag har en stark känsla av att veckostädning inte blir min.