Kanske en lärdom av pandemin är en sundare syn på vår egen litenhet

Det är ingen överdrift att säga att coronaepidemin vänt ut och in på våra liv. Följderna är så stora att de är svåra att överblicka. Pandemin har påverkat resor, arbete, fritid, relationer, hälsovård, mentalt mående, ekonomi och politik. Men framför allt har den rubbat vår känsla av trygghet. Frågan är ändå om det sistnämnda kanske beror på att vår trygghet egentligen vilar på rätt lös grund.

Många av oss står på två grundargument då det gäller trygghet. Det ena är antagandet att ”ingenting kommer att hända mig”. Negativa händelser drabbar någon annan, någon annanstans. Farliga smittor och epidemier finns i Afrika, inte i Finland. Men plötsligt finns smittan här, alldeles in på knutarna. Plötsligt drabbas människor jag känner och kanske till och med jag själv. Även om vi inte själva blivit sjuka har vi påverkats av de indirekta följderna; nedstängningar, begränsningar och kanske utebliven inkomst. Grundargumentet ”ingenting händer mig” höll inte.

"Grundargumentet ”ingenting händer mig” höll inte."

Det andra grundargumentet är ”jag har kontroll”. Jag har ett stabilt arbete, sköter min hälsa, har en viss ekonomisk buffert och ett starkt socialt nätverk. Mänskligheten har gjort fantastiska vetenskapliga och medicinska framsteg och vi sitter som odiskutabla kungar på skapelsens tron. Vad som än händer har vi svaret. Men plötsligt punkteras allt detta av ett ynkligt litet virus. Plötsligt står vi helt handfallna och till och med de kunniga experterna är osäkra på hur problemet ska tacklas. Grundargumentet ”vi har koll” höll inte.

Kanske en lärdom av pandemin är en sundare syn på vår egen litenhet. Och en påminnelse om att vi behöver bygga vår trygghet på något säkrare och större än oss själva. Eller rättare sagt på Någon säkrare.