Är du ungdomsledare här? frågar kvinnan som stiger in i min hall.
– Nej, inte ens nästan, svarar jag.
Och tackar tyst min skapare för att hon inte steg in fyrtio sekunder tidigare. Då hade jag nämligen vandrat omkring i samma hall i bara underkläder.
Det visar sig att kvinnan ska använda församlingens projektor och hon behöver hjälp med att få igång den. Hon gick – helt rimligen – in i prästgården där församlingens kansli finns, men hon gick samtidigt också in i den byggnad där min familjs hem finns. Och när hon öppnade ytterdörren möttes hon av ett hav av skor och ryggsäckar och tänkte – igen helt rimligen – att hon kommit till församlingens ungdomslokal. Och att personen som mötte henne var en ungdomsledare.
Jag tackar min skapare en gång till för de där fyrtio sekunderna. Fatta vilket märkligt möte det skulle ha blivit om kvinnan hade trott att hon befann sig i församlingens ungdomslokal och att ungdomsledaren vandrade omkring där i behå och trosor.
"Fatta vilket märkligt möte det skulle ha blivit om kvinnan hade trott att hon befann sig i församlingens ungdomslokal och att ungdomsledaren vandrade omkring där i behå och trosor."
Men havet av skor och ryggsäckar – det kan faktiskt lura mig själv ibland också. När jag vadar fram bland mina barns och deras kompisars skor och ryggsäckar och kepsar och jackor på eftermiddagarna så vet jag att det finns massor med liv i mitt hem och det var faktiskt allt jag någonsin drömde om när vi flyttade in i prästgården. Jag ville ha en prästgård mitt i byn, full av liv. Visst kostar det livet att brödet ibland tar slut snabbare än jag hade räknat med och ibland kostar det att någon har glömt ett smörpaket och/eller en ost på köksbordet. Och när jag för en stund sedan köpte äpplen så köpte jag fler än vi egentligen behövde så att en av våra stammisar inte ska bli utan när jag åker på arbetsresa i slutet av veckan.
En gång i tiden flyttade vi till Helsingfors med en stor dröm om en församling. En annan gång i tiden flyttade vi till en prästgård i en landsortsförsamling med en helt annan dröm. En dröm som stundvis har känts betydligt mindre än den första drömmen, och det har jag kämpat med. Får man välja en mindre dröm?
"Eller rättare sagt: de drömmar som jag någon gång drömde och tyckte att var stora har vittrat sönder och andra drömmar har blivit de jag faktiskt strävar efter."
Samtidigt har egentligen alla mina drömmar stadigt blivit allt mindre. Eller rättare sagt: de drömmar som jag någon gång drömde och tyckte att var stora har vittrat sönder och andra drömmar har blivit de jag faktiskt strävar efter. Idag drömmer jag inte längre om att leva ett stort liv, jag drömmer om att leva ett litet liv på ett stort sätt. Och när jag snavar över ett par skor utan att ha en aning om vems de är så vet jag att jag lever min dröm. Och just det tackar jag min skapare för. Ännu mer än för de där fyrtio sekunderna.
