I våras satt jag böjd framför datorn i en mycket oergonomisk ställning, kände mig deppig och åt Tivolikex. Klump i magen, känsla av tyngd och ensamhet, den söta glasyren som smälte i munnen.
Det kändes som att sjunka långsamt i djupt vatten. Nu, tänkte jag, måste jag få depressionsmedicin. Eller också måste jag börja motionera. Så jag började motionera.
»Nu, tänkte jag, måste jag få depressionsmedicin. Eller också måste jag börja motionera.«
I skolgymnastiken var jag ganska bra på två grejer: att hänga i en stång (vi hade faktiskt ett sånt test och gympaläraren stod bredvid och tog tid, jag och min tvillingsyster hängde hur länge som helst) och att springa långa distanser. Med dessa bleka segrar i tankarna satte jag igång.
Jag har börjat jogga många gånger tidigare i mitt liv, men slutat varje gång på grund av blodsmaken i munnen och känslan av förestående hjärtinfarkt. Den här gången skulle jag göra det annorlunda.
Så jag slutade springa varje gång jag blev andfådd. Sedan gick jag. Sedan sprang jag. Blev andfådd. Gick igen. Jag var ute i alla väder, envetet, som en människa som vet att det är antingen det här eller också ett otrevligt ingrepp (jag lider av medicinfobi).
Och mirakulöst hände någonting. Jag blev gladare.
Jag hade varit så otroligt ointresserad av min kropps prestationsförmåga. Den skulle bära omkring på mitt huvud, den skulle inte värka, den skulle smälta maten och vara tyst. Ändå upplevde jag den ofta som illojal, som en svikare. Jag tänkte att den säkert hade någon ohälsosam cellförändring på gång.
»Jag började tycka om den här kroppen, inte för hur den såg ut utan för att den gjorde det här för mig, för att den räddade mig.«
Men nu ställde den upp för mig. Den tickade på, steg för steg, kilometer för kilometer. Den visade sig vara stark och villig. Jag började tycka om den här kroppen, inte för hur den såg ut utan för att den gjorde det här för mig, för att den räddade mig.
Mitt huvud blev så mycket gladare nämligen. Om kvällarna när jag drar på mig löpskorna gör jag det som en människa som längtar efter bedövning. Jag gör det för att få tyst på mitt oroliga huvud, jag gör det för att pingisbollen ska sluta studsa runt i asken, jag gör det för att jag måste.
Men numera gör jag det också för att jag vill. När jag är ledsen springer jag lite hårdare. Blåsten mot kroppen. Löven på träden. Ljudet av löpskor som landar på grus.
Som livet: ett steg vidare. Och ett till. Och ett till.
Kroppen har blivit jag, och jag är en gnutta starkare än förr.
