Vi behöver tala om döden, vi måste vänja oss vid tanken på vår dödlighet

18.08.2020
Katarina Gäddnäs är sjukhuspräst och författare.

Augusti är min favoritmånad, men så är också längtan och vemod något av min paradgren. För trots alla härligheter: kräftkalas i sammetsnätter, blombuketter i barockt överdåd, blåbärsfingrar och kantarellycka, så är augusti bitterljuvt. Snart är den ljuvliga sommaren slut. Jag vill så gärna hålla kvar den så länge som möjligt, dra ut på sommaren, få den att räcka bara lite, lite till. Det är något med augusti som påminner mig om min dödlighet.


"För trots alla härligheter: kräftkalas i sammetsnätter, blombuketter i barockt överdåd, blåbärsfingrar och kantarellycka, så är augusti bitterljuvt."

Jag fyller femtio år denna månad. Jag har aldrig varit den ålderskrisande sorten. Som tonåring längtade jag efter att bli medelålders, men det är något med halvseklet som får mig att stanna upp och tänka efter, en lätt skälvning som knappt ger utslag på seismografen, men den finns där. Plötsligt märker jag förändringarna i kroppen: de blottade tandhalsarna, ögonen som plötsligt inte kan läsa det finstilta, att kroppen inte är lika smidig och stark som förr.

I min tjänst som sjukhuspräst träffar jag människor som inte får fylla femtio, ibland inte ens 40. En människa kan få ett helt, fullödigt liv som är ännu mycket kortare. Jag är tacksam över mina 50 år, över 50 somrar, men för första gången så funderar jag på hur många somrar till jag kommer att få.

”Mitt i livet händer det att Döden kommer och tar mått på Människan. Det besöket glöms och livet fortsätter men kostymen sys i det tysta.” skriver Tomas Tranströmer.

I november ifjol fick jag ett mejl av en vän: Vi måste få prata om döden. Det blev starten på ett samtal som är bland det viktigaste jag fått göra som präst. Jag har fått nåden att i församlingen leda ”Samtal om döden – en existentiell stödgrupp”. Vi är alla där av olika orsaker, några är obotligt sjuka, någon har fått möta döden tidigt i livet, andra är nyfikna. Vi har pratat om rädslor, om föreställningar, hur vi vill bli ihågkomna, hur vi vill leva och hur vi tror att vi skulle vilja dö, om vänner och anhöriga som snabbt vill byta samtalsämne när döden kommer på tal. Vi har haft inbjudna gäster som arbetar med palliativ vård och med begravningar. I coronatider har vi druckit kaffe och samtalat via videochatt och ibland utomhus. Vi skrattar väldigt mycket och ibland gråter vi.

Jag tror att vi behöver tala mera om döden. Jag tror att vi också i församlingarna behöver tala mer om livet före döden, i synnerhet om livet i dödens närhet. Vi måste vänja oss vid tanken på vår dödlighet. Det ger livet här och nu ett extra skimmer, som den mättade doften av gulmåra och hallon.

Katarina Gäddnäs
Biskop Bo-Göran Åstrand och Johan Bärlund, professor i nordisk rätt, kommenterar HFD:s beslut för Kyrkpressen.

äktenskapssyn. I dag kom beslutet från Högsta förvaltningsdomstolen – Uleåborgs domkapitel hade rätt att utfärda en varning till präst som vigt ett samkönat par. Rättsväsendet griper inte in för att hjälpa kyrkan fatta beslut om äktenskapssynen – men kyrkan måste enligt biskop Bo-Göran Åstrand bestämma sig snart. 18.9.2020 kl. 16:15

Borgå stift. Se alla nyheter från domkapitlet i Borgå inne i artikeln. 18.9.2020 kl. 12:25
I skogen hittar Nina Lindfors tröst och frid.

diakoni. I många år kunde Nina Lindfors andas ut bara om veckosluten – då kom ingen post, och hon slapp högarna av obetalda räkningar och indrivningsbrev. Utan stöd från församlingens diakoniarbetare Taina Sandberg hade hon inte orkat. De brukar mötas på Ninas favoritplats: i skogen. 17.9.2020 kl. 15:20
Finland har handlat proaktivt, och det är bra, säger Peter Strang, professor i palliativ medicin vid Karolinska institutet.

coronaepidemin. Peter Strangs forskning visar att covid-19-döden var svårast för de unga och starka. Han ger Finland goda poäng för proaktivt handlande då coronaepidemin bröt ut. 16.9.2020 kl. 15:45
Ulrika Hansson är redaktör på Kyrkpressen. Jaktlaget är hennes första bok.

romandebut. En måsinvasion, civil olydnad och lojalitet. Förankrad i hembygdens landskap ställer Ulrika Hanssons debutroman frågan: Vad får man vara tacksam för? 16.9.2020 kl. 18:30
Katarina Gäddnäs har varit präst i två år. 
– Men jag började läsa teologi genast efter gymnasiet med inriktning på att bli sjukhuspräst.

döden. Förr höll man nästan alltid en visning av en död anhörig före begravningen. 15.9.2020 kl. 20:12
Helene Liljeström tycker att citatet vid domkyrkan
är väldigt väl valt. På svenska lyder motsvarande bibelställe: ”Jag skall ge er en framtid och ett hopp.”

hopp. Det är okej att vi oroar oss, men Gud har lovat oss ett hopp och en framtid. De orden tröstar Helene Liljeström som tar över som kyrkoherde i Matteus församling en höst när det är svårt att planera för framtiden. 16.9.2020 kl. 00:01
Johan Westerlund är kyrkoherde i Johannes församling. Hans favoritplats i stan: olika kaféer runt järnvägsstationen.

Kyrkflytt. "Om vi inte kan fira gudstjänst, lovsjunga, lyssna och be, så upphör vi att existera som församling." 16.9.2020 kl. 00:01

mathjälp. Helsingfors-hjälpen avslutades för att behoven inte längre ser likadana ut som i våras. Men församlingarna erbjuder fortfarande mathjälp och samtalsstöd, och dörrarna till de gemensamma måltiderna har öppnats på nytt. 16.9.2020 kl. 00:01
Mikaela Björklund har några veckors erfarenhet av stadsdirektörsjobbet. Men i tolv år har arbetet för Närpes tagit upp mycket av hennes tid.

Närpes. Mikaela Björklund är färsk stadsdirektör i Närpes. Bakom sig har hon många år av engagemang i lokalsamhället, med början från när hon var tonåring i församlingen. Tron är grunden hon står på – den gör det naturligt att vilja vara med och bygga samhället för medmänniskorna. 17.9.2020 kl. 10:30