Ångest när man har semester är så irriterande. Det är sommar, livet ska vara semesterskönt och avslappnat, jag ska sova bra om nätterna och ta vara på stunden – vad ska ångesten komma och blanda sig i det för?
Ångest på sommaren känns som ett misslyckande. Vad är det jag har gjort fel? Tittade jag på skärmens blåa ljus för sent på kvällen? Lyckades jag inte planera mitt arbete tillräckligt bra för att kunna trappa ner inför semestern i lagom takt?
"Jag har gjort en ångestkarriär i mitt liv. Först saknade jag ord för känslan. Sedan lärde jag mig att den kallas ångest."
Jag har gjort en ångestkarriär i mitt liv. Först saknade jag ord för känslan. Sedan lärde jag mig att den kallas ångest. Jag lärde mig att alla har den i någon mån, och ibland har man mer av den. Just för att jag tycker att jag lärt mig ganska mycket om ångest blir det ännu mer irriterande att den dyker upp just när jag trodde att jag mådde bättre, just när allt är upplagt för att vara bra. Varför kommer ångesten och stör?
Ångesten gör mig till en människa som fokuserar på fel saker. Men den har en rot i något större och djupare än det som tankarna börjar snurra kring, det som jagar upp mig. Ångesten växer ut från en ryggmärgsreaktion. Förnuft och logiska argument är som ett plåster – för stunden kanske ångesten lättar, för stunden känns det bättre. Och det är okej att använda plåster, det är okej att ta till sig förnuftiga tankar. Men en av de viktigaste saker jag lärt mig om ångest – en sak som tog tid att lära sig – var att den ångest som känns som mest onödig oftast har ett budskap.
Den kommer inte för att irritera mig. Inte för att straffa mig. Inte för att peka ut mig. Den kommer för att påminna mig om att jag ska gå lite djupare, leta efter känslan, fundera på vad rädslan egentligen handlar om. Kanske kommer den för att jag ska öva mig i att inte tänka att jag är lyckad när jag inte har ångest. Den kommer för att jag i stället ska öva mig på att säga till mig själv: Så otrygg du varit. Jag förstår att det präglat din uppfattning om livet.
Det är sant att ångest är en del av livet, en del av att vara människa. I viss mån måste vi leva med den, till och med om det råkar vara sommar. Men ångesten är inte bara ett störningsmoment, den är en vägvisare: Här kan du gräva, här finns något som gör ont och som du stoppat undan.
