Påsken är en paradox. Ingen helg är samtidigt så ytlig och så djup. Kyrkor i hela världen fylls med präster och processioner samtidigt som de priviligierade trängs i solen i jackor som kostar lika mycket som sjukvården i en afrikansk by. Påsken är också en paradox hemma hos oss. Ingen annan högtid avslöjar så tydligt sprickan mellan mina och resten av familjens andliga behov som just påsken. Sentimental julkyrka kan de flesta tänka sig men något sällskap till en avklädd och mörk påskgudstjänst får jag inte. Lösningen är kreativ kompromiss där jag gömmer kitschiga religiösa symboler där de minst anar det och spelar påskmusik på högsta volym. Skolplanschen med den lidande Jesus på korset hänger alltid över frukostbordet medan de hetsäter sina Kinderägg och målar ännu en kyckling med vild frisyr.
Men i år är allt annorlunda. I år finns det inte någon spricka. Ingen konflikt mellan andligt och sekulärt. Det blir inget tjafs om att hålla sig hemma på långfredagen och inte heller någon konflikt om hur resten av påskrallyts rutt ska gå. I år är vi helt ofrivilligt eremiter och med det även tillbaka till kristendomens kärna: omsorg om varandra. Fyrtio dagar före påsken gick vi, precis som Jesus en gång gjorde, in i öknen. Vi lämnade våra arbetsplatser, våra vänner och småningom våra skolor för att skydda de svagaste. Vi avstod från gym, shopping och resor för att göra precis som Jesaja hade uppmanat oss flera tusen år tidigare.
Fyrtio dagar före påsk gick vi in i vår öken, vår lägenhet eller vårt hus, och inledde samtidigt fastan. Fastans djupaste mening är att vi genom att avstå från något i stället kan vinna något annat. Det har aldrig varit så konkret som nu. Genom att avstå från vanor och andra hindrar vi sjukdom och skyddar varandra. Fasta är inte heller bara att avstå, den ska även ge tid till eftertanke, och jag tror inte att vi någonsin har tänkt så mycket som under dessa veckor. Förstås har vi tänkt på oss själva och oroat oss för vår hälsa och ekonomi, men vi har samtidigt med detta även snackat politik och etik. Vi har pratat egoism och ensamhet. Vi har diskuterat klimat och hat. Vi har knäppt oroliga händer.
Påsken är inte längre en paradox. Nu finns det absolut ingen yta och sprickan mellan andligt och sekulärt är fylld med ett gemensamt existentiellt engagemang. Genom att avstå från vår egen frihet har vi på något märkligt sätt funnit varandra!
