När skrattade du åt dig själv senast? Och då tänker jag på ett varmt och storsint skratt, ett skratt som kommer av att vi alla är människor som gör bort oss, är begränsade och ibland tror för mycket eller för lite om oss själva.
Jag och en god vän åt lunch och skrattade så vi grät när vi avslöjade våra ömkliga försök att komma i form och leva sundare. Min åttaåring och jag fnissade när jag berättade att jag fick noll rätt i en diktamen i lågstadiet. Mina kolleger och jag har skrattat gott åt att jag, när jag hoppade in som bokförsäljare, med stor övertygelse försökte erbjuda del tre av koralboken åt en teologiskt ytterst välbevandrad kund. Problemet var att någon sådan bok aldrig har funnits. Men svårare är det förstås att skratta om man känner att man har misslyckats med något riktigt viktigt.
Mia Törnblom är coach och författare. Hon var på botten i drogträsket i tio år. I sin första bok skriver hon om hur hon när hon kommit in på rehabilitering fick en återkommande övning där hon skulle möta sin blick i spegeln och säga: Du är värdefull. Första gången hon gjorde det tittade hon i stället ner i ena hörnet av badrumsspegeln och viskade fram orden, sedan vände hon sig om och spydde i toalettstolen. Så lång var hennes resa från självförakt till att inse sitt värde. Ändå pratar hon om vikten av att avdramatisera sig själv och skratta åt sig själv. Och det får mig att tänka att om hon kan så borde det vara möjligt för många av oss andra också.
»Det är inte att tappa ansitet. Det är att hitta det.«
Jag har inget recept på hur det ska gå till. Vi har olika lynne och förutsättningar. Men jag tror mig veta att vi alla mår bra av att bjuda på oss själva och våra mindre lyckade drag. Det är inte att tappa ansiktet. Det är att hitta det. Att hitta ett mer uppriktigt jag som är lite av allt, fint, ledset, kaxigt, glatt, räddhågset, knasigt. Om vi vågar mötas i det förminskar vi samtidigt allt det vi trodde vi måste hålla hemligt. När vi avdramatiserar oss själva tar vi makten ifrån skammen.
Allt det här hänger tätt ihop med om vi upplever att någon ser på oss med ömhet i blicken. Om våra föräldrar gör det, syskon, vänner eller kanske Gud, då har vi fått hjälp på vägen till en mindre sträng tillvaro. Det hänger också ihop med den viktiga självkänslan. Den där känslan som gång på gång påminner dig om att du alltid är precis lika mycket värd som någon annan, varken mer eller mindre.
