En gång i tiden tinderdejtade jag. En gång i tiden tinderdejtade han också, och en dag möttes vi och bestämde oss för att vinka adjö till Tinder. Men i november satt vi med varsin dator i famnen och svepte igenom bildgallerier föreställande hyresbostäder och det kändes på många sätt som att ha börjat tinderdejta igen.
Först: Den positiva överraskningen över att det trots allt finns någon där ute. (Jag behöver kanske inte vara singel för alltid eller bli utan bostad i vinter!) Allt känns möjligt, vi kan gå på visning nästan var som helst – precis som jag en gång kunde gå på en första dejt med nästan vem som helst.
Sedan: Man inser att allt inte är för mig, allt inte för oss. När jag gick på dejt kunde det handla om en flackande blick, ytliga samtalsämnen eller ett allt för burdust sätt. När vi går på visning handlar det i stället om trafikbuller, kök utan plats för diskmaskin och bostäder på fjärde våningen utan hiss. Nu är det dags att uppdaterara sina kriterier. En gång fattade jag beslutet att aldrig svepa till höger för att gilla en tinderprofil utan presentationstext (lite verbal behövde man vara för att få gå på dejt med mig). Nu övervägde vi allvarligt att ignorera alla lägenhetsannonser utan planritning. Vad spelar det för roll hur balkongutsikten och köksskåpen ser ut om man inte kan räkna ut hur stort sovrummet är?
Ännu senare: Nu är man luttrad och har gått på en del missar. Men den här verkar ju ändå så fantastisk! Så mycket värre svider det om kontaktförsöket aldrig får ett svar. Länge kommer jag att minnas den underbart vackra färgen på en sovrumsvägg som vi bara sett på fotografi.
Får man trots allt gå på visning eller dejt och känns det fortfarande bra efteråt inleds fasen av drömmerier på allvar. Så här kunde mitt liv bli, så kunde vårt liv se ut. Kanske kommer jag att besöka de här trakterna ofta, kanske blir det här vår närbutik? På väg till jobbet morgonen efter en visning kastar jag längtande blickar mot huset där vi vill bo, känner igen besattheten som ett eko från andra tider när jag tittat längtande mot utvalda fönster av helt andra skäl. Men ändå på något sätt av samma orsak. I en tid när man söker efter sammanhang och tillhörighet i sitt liv är det alltid lätt att drömma, önska, hoppas och bli besviken. Allt som känns som blixtförälskelse håller inte på sikt, och lyckan kan vänta också på de mer oansenliga platserna.
