Han är med andra ord lite som jag. Det finns förstås skillnader. Han är man, han är klart äldre än jag och han finns på en annan plats. Och framför allt; han är huvudmisstänkt i en omfattande, nattsvart barnporrhärva.
Det var förra veckan som vi fick veta. Jag mådde fysiskt illa när jag läste om de brutala övergrepp som barnen har blivit utsatta för. Det må vara fegt, men jag hoppade faktiskt över text när detaljerna målades ut svart på vitt. Jag mäktade inte. Jag tänkte på mina egna barn. Jag tänkte på de tonåriga barn som jag dagligen får möta på jobbet och jag klarade inte av det. Att någon någonsin någonstans skulle vilja dem illa … Jag hoppade över text och spydde.
»Det kommer för nära, det gör för ont.«
Det var någon dag senare som vi fick veta lite mer. Detaljer om den misstänkta gärningsmannen kröp fram i texterna och om det kunde bli ännu värre så blev det det. Vi vill förstås inte att det ska vara någon alls, men vi vill ännu mindre att det ska vara någon som är ungefär som vi själva. Det kommer för nära, det gör för ont. Och alla vi som bekänner oss till kyrkliga sammanhang vet att det alldeles för ofta har varit någon som har varit ungefär som vi.
Kyrkliga sammanhang är antagligen inte värre än några andra. Det finns riktigt fula fiskar i alla vatten och överallt där barn och vuxna möts finns det tyvärr vuxna som går över förbjudna gränser och därmed krossar människor och liv. Men kyrkliga sammanhang får inte nöja sig med att inte vara värre än andra, vi måste faktiskt vara bättre än andra. Vi måste göra allt vi kan och ännu mer för att skydda alla de barn och ungdomar som vi har nåden och glädjen att få möta i våra församlingar. Om vi inte förmår det förtjänar vi dem faktiskt inte.
Kyrkan i Finland är enormt bra på ungdomsarbete. Typ världsbäst. Men varje ful fisk som härjar i våra vatten grumlar det och i något skede kan vattnet bli så smutsigt att föräldrar inte vill låta sina yngel simma hos oss. Och det finns barn och unga som verkligen, verkligen behöver den trygga, goda gemenskap som församlingen kan och borde vara. Om de inte ens får en chans att vara med längre har vi verkligen misslyckats. Därför måste vi alla göra allt vi kan för att freda våra vatten.
Det vi gör eller inte gör för dem gör eller gör vi inte för Honom.
Amanda Audas-Kass är lärare i modersmål och bloggare.
