Ett rop, en bön i beckmörkret

27.11.2018
LEDARE. Hosianna! Varje år är det här en söndag med ovanlig trängsel i bänkraderna i hemförsamlingen.

Det är plötsligt rusning om platserna, dörrarna i väggen mellan kyrksalen och serveringsrummet dras på vid gavel för att få alla att rymmas in. Varifrån kom alla? Och varför?

Vi har samlats till ett årligt, gemensamt utrop. Ett som fortfarande stiger från bottnen av vår själ. Det är den här söndagens allra viktigaste.

De andra psalmerna och texterna är förstås viktiga de också. Men det är helt uppenbart att vi har kommit för den där ena enda. Den som får våra ögon att tåras, våra strupar att snöras samman, och våra röster att jubla – eller gråtkraxa fram – ett hosianna.

Hosianna Davids son, välsignad vare han!

Där Halleluja är rent jubel är Hosianna bräckt, spräckt och brustet. Melodislingor av hopp och förväntan arbetar sig uppåt längs med orons och lidandets väggar. Hosianna. Tre år till? Trehundra? Tusen?

Där Halleluja är ett utropstecken är Hosianna ett frågetecken: Hur länge (ska vi vänta)? Hur mycket till (ska vi orka med)?

”Det finns ett Hosianna för allt det växande jämngråa och nyanslösa i ett samhälle där människor och själar så lätt tappas bort eller förkastas.”

Det finns ett Hosianna för smått och stort också under advent 2018. För alla dem som saknar det mesta av det som vi tar för självklart varje dag. En del av dem ser vi tiggande i gathörnen. Andra göms undan för våra ögon – men de finns ändå, i en subtil fattigdom.

Men nöden är inte enbart materiell. Det finns ett Hosianna för relationer som slarvades bort i en vardag som snurrade allt för snabbt.

Det finns ett Hosianna för alla samtal, privata och offentliga, där ingen längre orkar minnas vad dialog och lyssnande handlar om.

Det finns ett Hosianna för den ekande ensamheten. För allt det jämngråa och nyanslösa i ett samhälle där människor och själar så lätt tappas bort eller förkastas. För alla arga, försmådda, orättvist behandlade. För dem som älskar men inte får.

Han som vi sjunger om kommer i Herrens namn – men han kommer i människans sak och för hennes skull.

Jesus från Nasaret kastas rakt in i det mänskliga livets vanmakt och glädje.

Han lyser, redan nu och bejakar vårt rop.

Halleluja brusar fram ur paradistillvaron. Den inträffar visserligen ibland, men sällan. Hosianna är den drabbande, den in i märgen kända men ändå hoppfulla sången om vårt här och nu. Den känner vi alla väl.

May Wikström
Mari Valjakka har återvänt till hemtrakterna i Ivalo.

samiska. Mari Valjakka gläds över att som samepräst kunna bidra till att de samiska språken går vidare till en ny generation – något som inte var självklart när hon själv växte upp. 21.9.2020 kl. 13:16
Biskop Bo-Göran Åstrand och Johan Bärlund, professor i nordisk rätt, kommenterar HFD:s beslut för Kyrkpressen.

äktenskapssyn. I dag kom beslutet från Högsta förvaltningsdomstolen – Uleåborgs domkapitel hade rätt att utfärda en varning till präst som vigt ett samkönat par. Rättsväsendet griper inte in för att hjälpa kyrkan fatta beslut om äktenskapssynen – men kyrkan måste enligt biskop Bo-Göran Åstrand bestämma sig snart. 18.9.2020 kl. 16:15

Borgå stift. Se alla nyheter från domkapitlet i Borgå inne i artikeln. 18.9.2020 kl. 12:25
I skogen hittar Nina Lindfors tröst och frid.

diakoni. I många år kunde Nina Lindfors andas ut bara om veckosluten – då kom ingen post, och hon slapp högarna av obetalda räkningar och indrivningsbrev. Utan stöd från församlingens diakoniarbetare Taina Sandberg hade hon inte orkat. De brukar mötas på Ninas favoritplats: i skogen. 17.9.2020 kl. 15:20
Finland har handlat proaktivt, och det är bra, säger Peter Strang, professor i palliativ medicin vid Karolinska institutet.

coronaepidemin. Peter Strangs forskning visar att covid-19-döden var svårast för de unga och starka. Han ger Finland goda poäng för proaktivt handlande då coronaepidemin bröt ut. 16.9.2020 kl. 15:45
Ulrika Hansson är redaktör på Kyrkpressen. Jaktlaget är hennes första bok.

romandebut. En måsinvasion, civil olydnad och lojalitet. Förankrad i hembygdens landskap ställer Ulrika Hanssons debutroman frågan: Vad får man vara tacksam för? 16.9.2020 kl. 18:30
Katarina Gäddnäs har varit präst i två år. 
– Men jag började läsa teologi genast efter gymnasiet med inriktning på att bli sjukhuspräst.

döden. Förr höll man nästan alltid en visning av en död anhörig före begravningen. 15.9.2020 kl. 20:12
Helene Liljeström tycker att citatet vid domkyrkan
är väldigt väl valt. På svenska lyder motsvarande bibelställe: ”Jag skall ge er en framtid och ett hopp.”

hopp. Det är okej att vi oroar oss, men Gud har lovat oss ett hopp och en framtid. De orden tröstar Helene Liljeström som tar över som kyrkoherde i Matteus församling en höst när det är svårt att planera för framtiden. 16.9.2020 kl. 00:01
Johan Westerlund är kyrkoherde i Johannes församling. Hans favoritplats i stan: olika kaféer runt järnvägsstationen.

Kyrkflytt. "Om vi inte kan fira gudstjänst, lovsjunga, lyssna och be, så upphör vi att existera som församling." 16.9.2020 kl. 00:01

mathjälp. Helsingfors-hjälpen avslutades för att behoven inte längre ser likadana ut som i våras. Men församlingarna erbjuder fortfarande mathjälp och samtalsstöd, och dörrarna till de gemensamma måltiderna har öppnats på nytt. 16.9.2020 kl. 00:01