I det här fallet är jag visserligen benägen att hålla med kritikerna: arrangörerna hade utan tvekan avsikten att provocera, och det på ett sätt som knappast hade varit förenligt med universitetens uppgift att föra en öppen och kritisk debatt där man baserar argumenten på en respekt för såväl vetenskaplig kunskap som varandra. Med den information som fanns om arrangörernas bevekelsegrunder och motiv fanns det all anledning att tro att den respekten saknades.
Men också bland dagens skriftlärda brister det alltför ofta i respekten för motpartens argument, åsikter och känslor. Vi ser det omkring oss i offentligheten, hela tiden: En växande klyfta mellan å ena sidan forskare, kolumnister, redaktörer och andra – det vill säga de som besitter, eller anser sig besitta, kunskapen och de rätta värderingarna – och å andra sidan de övriga, den så kallade tysta majoriteten. Den som nu i många länder har slagit tillbaka, och det med kraft, med den amerikanske presidenten som pubertal banérförare och alibi. En reaktion av en kaliber som fått de rätt-tänkande runtom i världen att häpet gnugga sig i ögonen.
För vi har sett det på flera områden under de senaste åren, och i många länder: att den frisinnade och humana opinionen – vi som har de rätta åsikterna – har tagits helt på säng av en stark och målmedveten motreaktion. Det tog väldigt länge innan det liberala lägret hos oss och på andra håll riktigt fattade hur starka känslor flyktingvågen hösten 2015 väckte – inte för alltså, utan emot.
”Det tog väldigt länge innan det liberala lägret hos oss och på andra håll riktigt fattade hur starka känslor flyktingvågen hösten 2015 väckte – inte för alltså, utan emot.”
Motsvarande mönster ser vi också i allt som berör kön och sexualitet. Frågor som till sin natur är väldigt starkt laddade, och kodas olika i olika delar av världen. Det som för en upplyst opinion i våra nordiska länder ter sig självklart är inte alls lika självklart på andra håll. Men – och här kommer vår egen blindhet – det är inte självklart ens i vårt eget land. Men det har vi vägrat se, eller erkänna.
Nej, det politiskt korrekta ifråga om både flyktingar och könsfrågor har lagt sig tungt över det offentliga samtalet, vilket stadigt har ökat trycket i kitteln, även om man i det längsta förnekat det. Nu har anden släppts lös, och de tidigare undertryckta åsikterna fått fritt utlopp, på många håll med benäget stöd långt upp i samhällstoppen.
Tillbaka till debatten om debatten vid ÅA. Även om jag – med tvekan – kan tycka att ÅA-ledningen den här gången gjorde rätt (men inte ifråga om mörkandet av rektorsvalet!) är jag orolig över den självgoda air av rättfärdighet som omger dem som lyckades porta debatten. Dessa skriftlärda är övertygade om att de har rätt, och alla andra fel. En attityd som inte bara visar brist på respekt för dem som tycker annorlunda utan också en vacker dag kan leda till att mattan under dem själva dras undan.
