Stenarna flyger i en båge efter nästan varje löpsteg, och landar i allra flesta fall någonstans bakom mig utan att jag ens tänker på det.
En bråkdel av gruskornen landar emellertid, i följd av sannolikhetslagarnas orubbliga logik, i skarven mellan strumpan och skon. Därifrån arbetar de sig långsamt nedåt mot bottnen på skon medan jag springer vidare. Smärtan är inte så stor att jag måste stanna och ta av mig skorna, men ändå irriterande. Så länge gruskornen är vid sidan av foten eller under hälen är det svårt att tänka på något annat, men till slut lägger de sig till all lycka till ro någonstans under hålfoten.
När någonting skaver är det svårt att inte tänka på det. Jag tror att många av Jesus radikala ord och uppfordrande exempel om gränsöverskridande jämlikhet, osjälviskt tjänande och omkastade hierarkier är tänkta att skava på detta sätt. De lämnar oss inte i fred, om vi vill vara hans efterföljare. Men vi är bra på att förhärda oss, och efter en tid försvinner det som skaver och glöms bort. Därför behöver vi utmanas av Jesus på nytt och på nytt.
Paulus talar om att han har en tagg i köttet, som sticker honom trots att han upprepade gånger bett till Gud om att befrias från den. Vad han syftar på är okänt, men någon form av sjukdom eller handikapp torde tidvis ha försvårat hans liv. Enligt Paulus skall vi inte skryta med vår styrka, eftersom Guds vilja förverkligas i svaghet och i ett ödmjukt tjänande av medmänniskorna.
”Jag tror att många av Jesus radikala ord och uppfordrande exempel om gränsöverskridande jämlikhet, osjälviskt tjänande och omkastade hierarkier är tänkta att skava på detta sätt.”
Det finns tyvärr kristna rörelser vars medlemmar plågar sin kropp genom utdraget fastande, späkningar och till och med olika former av tagelskjortor och remmar med piggar under kläderna. Det här tror jag inte är vare sig sunt eller i enlighet med Jesus intentioner. Det konstgjorda och självpåtagna lidandet blir bara en prestation; ett sätt att för sig själv och för andra bevisa sin hängivenhet – eller sin exceptionellt stora syndfullhet, vilket i själva verket är en avig form av högmod.
Vi skall låta Jesus, hans ord och exempel fortsätta att skava. Det goda liv och den trygga gudsförtröstan som han vill utmana oss till föds inte av sig själv. Vi behöver stöd och inspiration av andra och av Gud. Men när vi tappar modet, när vi känner att vi gör för litet, då får vi påminna varandra om att för Gud är ingenting omöjligt. Därför räcker nåden också för oss. Därför bär hoppet.
