Våga uppdraget bortom ångesten

30.10.2018
LEDARE. Ett grunddrag för mänskligt handlande är att undvika ångest.

Instinkten är så stark att människan hellre klamrar sig fast vid trygga, men falska, ankaren i vardagen än möter den fasa ångesten väcker. Den som kommer när vi inte längre vet vad vi ska ta oss till. När vi inte längre får det gamla vanliga att fungera och inte har en aning om vad vi ska göra i stället. När vi borde bryta upp, men räddhågade stannar kvar. Ångestbekämpning sysslas det med inte bara privat. Ännu mer systematiserad är den i organisationer och på arbetsplatser. Den sätts i kollektiva system så till den grad att ångestarbetet ibland slukar mer energi än det verkliga uppdraget. I kyrkan också? Ja, naturligtvis också i kyrkan. Men det är sällan någon vågar säga det rakt ut. Det gör nämligen ont. Från väst höjdes nyligen ett nödrop.

På debattsidorna i rikssvenska Kyrkans tidning (11.10) levererade en kyrkoherde ett svidade ärligt inlägg med relevans långt utanför Eds församling, med drygt 4000 medlemmar. Han sätter fingret på folkkyrkans kanske allra ömmaste punkt, med den enda metod som verkligen fungerar: genom att lämna ut sig själv och sin egen del i det hela. Det han ser är en kyrka som inte bara nöjer sig med att förvandlas till ett fastighetsbolag som förvaltar histora utan som i sjäva verket hellre vill vara fastighetsbolag än det där svåra andra som den borde bli. Blundandet har blivit ett sätt att överleva: ”Vi går till arbetsuppgifter som ibland krympt på ett sorgligt sätt. Och vad gör vi då när tvivlet ansätter oss. Jo, vi vänjer oss! En gudstjänstfirande församling med 15 deltagare känns i sin ordning, för den har krympt successivt.” Alternativt kamoufleras sekulariseringen med sammanslagningar i större enheter, då märks bortfallet inte lika bra.

”Blundandet har blivit ett sätt att överleva.”

Allra ärligast blir kyrkoherden när han vänder blicken mot sitt eget arbete. När ångesten hotar enheten styrs engergin inåt. Arbetslaget blir ett surrogat för den uteblivna församlingen, med tyngdpunkter på nätverksgrupper, studiedagar, ämbeten, handboksdebatter och ”naturligtvis … fastigheter”. ”Jag känner mig jätteviktig när jag får leka med de stora grabbarna som heter projektledare och byggherrar. Jag myser när jag får åka till Göteborg på konferens om något digitalt bokföringssystem. För det liknar världen utanför. Det inger mig känslan av att jag är betydelsefull.”

Kyrkoherdens bekännelse skälver av ett allvar som handlar om kärna och mål. Därför är den allmängiltig – också för oss på andra sidan viken. Poängen är naturligtvis inte att bokföring, temadagar, församlingsfusioner och fastighetsförvaltning är onda ting. De förskjuter bara så lätt tyngdpunkten från uppdraget att i postkristen tid ta sig an den skara som kallas församling. De är ramar, inte innehåll. ”Framtidens hjältar är första linjens församlingsmedarbetare. Värdar för soppluncher, frivilliga på språkkaféer, diakonen som tar det extra steget för den papperslöse.”En förändring kräver ödmjukhet och en rejäl dos mod. Men framför allt den ärlighet som den okände kyrkoherden i utkanten av Stockholm levererar.

May Wikström
St. Matthew’s International Lutheran Church är en del av Helsingfors kyrkliga samfällighets arbete. Man samlas till gudstjänst på engelska i Matteuskyrkan i Östra centrum.

Helsingfors . Kristian Willis växte upp med flera språk. Det har han nytta av när han varje söndag firar gudstjänst med människor från världens alla hörn i Östra Centrum i Helsingfors. 6.7.2020 kl. 14:54

diakoni. Är oron över hur ekonomin ska gå ihop ett stort mörkt moln på din sommarhimmel? Ta kontakt med diakonin – där får du både akuthjälp och stöd i att reda ut situationen på längre sikt. 6.7.2020 kl. 14:40
Semestern utmanar parrelationen. I ett parförhållande kan det vara så att den ena parten behöver mer avstånd än den andra.

parrelation. Under semestern blir problem i förhållandet synligare än vanligt. 2.7.2020 kl. 15:52
Morteza Naseri gick från Kabul till Helsingfors.

asylsökande. – Vi var 55 eller 60 personer i en niometers gummibåt. Vatten slog in hela tiden. Jag kunde inte simma. Morteza Naseris väg till Finland är en berättelse om utsatthet, orättvisa och en okuvlig vilja att leva. 1.7.2020 kl. 15:40
Bilden är tagen på de tvåspråkiga ekumeniska kyrkodagar i Åbo i maj 2017.

Kyrkodagar. – Jag hoppas att alla ska tänka: Wow, nu får vi äntligen träffas ansikte mot ansikte, säger direktor Sixten Ekstrand. 30.6.2020 kl. 21:16
Jean d’Amour Banyanga är född och uppvuxen i Rwanda. Bor nu i Eckerö prästgård. Gift och har två flickor och två pojkar i åldern 5 till 14 år.

profilen. Som tolvåring var rwandiern Jean d’Amour Banyanga med om en skakande upplevelse. Efter det ville han jobba för Gud och sina medmänniskor. – Jag är historisk, säger han, som den första mörkhyade prästen i Borgå stift. 30.6.2020 kl. 20:17

samtalstjänst. Samtalen är alltid konfidentiella och anonyma. Hjälp kan man få via telefon, chatt, nättjänst och brev. 29.6.2020 kl. 09:59

bön. Östra Finlands universitet har gjort en undersökning som visar att frågor relaterade till spiritualitet har varit betydelsefulla under coronapandemin. 24.6.2020 kl. 00:00
Nu sänds morgonens radioandakt Andrum kl. 9.54 istället för kl. 9.10.

radio. – Genom att flytta fram sändningstiden hoppas vi att Andrum ska nå en större publik, säger Unni Malmgren. 23.6.2020 kl. 15:53
– Vi ska vara mycket försiktiga med att tolka coronapandemin som ett tecken på att de yttersta tiderna närmar sig, säger Björn Vikström.

orostider. Varför kom den här pandemin – vill Gud straffa mänskligheten? Eller är den ett tecken på att de yttersta tiderna närmar sig? Vi frågar Björn Vikström, universitetslärare i teologisk etik med religionsfilosofi. 18.6.2020 kl. 16:12