Det senaste no-no-ordet åtminstone i Sverige lär nu vara tolerans. Det lärde jag mig när vi tidigare i år diskuterade målsättningen för den barnredaktion jag jobbar vid. De österbottniska kollegerna, som alltid har örat närmare Sverige än vi i södra Finland, berättade att det inte längre är ok att säga att vi strävar efter tolerans.
Detta ska förstås inte tolkas som att vi strävar efter intolerans. Nej, men om du säger att du tolererar andra, då utgår du från att du själv är norm. ”De som är som jag är normala genomsnittsmänniskor, men vi är beredda att acceptera också de avvikande.” Ungefär så.
Jag förstår resonemanget, men jag är inte säker på att jag köper konklusionen. Tolerans är ett bra ord. I stället för att slå skamstämpeln på ordet tolerans borde vi göra det till allas ord: Jag accepterar dig och du mig. Vi har olika åsikter, olika kultur, men vi misstänkliggör inte varandra för det.
Balansen är inte så enkel som den låter. Det handlar om små, men avgörande nyanser. Alla som har ett barn med specialbehov vet detta. Alla som har suttit på ett föräldramöte i förskolan och hört toleranta mamman på stolen intill säga”Jag tycker att det är jättebra att de där barnen också finns i gruppen, så att våra barn lär sig att det finns såna” – alla vi vet det. Ensidig tolerans gör ont. Du (läs: jag)får lust att stiga upp och i ett uttryck för total intolerans drämma till toleranta mamman. Men det gör du inte. Det gör alltför ont att förpassas till de där som ska tolereras. Alldeles speciellt om det gäller ditt barn.
”Huhtasaari krävde neutralitet i undervisningen. Och vem vill inte ha det? Men vad är neutralt?”
Ett bedrövligt exempel på fallgroparna kring tolerans, norm och neutralitet var politikern Laura Huhtasaaris attack mot skolan där eleverna (i ett grupparbete som handlade om att skapa affischer som tog ställning) hade skapat en plansch med presidenten och en grön politiker i ena kanten, sannfinländska politiker i andra kanten och i mitten en båt med flyktingar och texten Suomeen vai kuoleen? (till Finland eller in i döden?). Huhtasaari krävde neutralitet i undervisningen. Och vem vill inte ha det? Men vad är neutralt? Att skolan INTE förordar humanitet och ansvar för nästan för att det finns partier som aktivt arbetar för villkorlig humanitet? Kan man i så fall löpa linan ut och säga att alla de som såg vartåt det barkade när Hitler tog makten men inte gjorde något stod för neutralitet? Det som Hannah Arendt kallade ”den banala ondskan”?
Vi måste motarbeta att goda begrepp förvanskas och ges en betydelse de aldrig var avsedda att ha. Neutralitet är opartiskhet, men inte till priset av omänsklighet. Tolerans är att acceptera att människor tycker olika, men inte att ge föraktet fritt spelrum.
