Och jag sa, typ ”jag vet”, för jag har hört en del om präster jag också. Jag fattar att mina förväntningar är orimliga. Jag fattar att präster är vanliga människor, jag fattar att de kommer på jobb och har en dålig dag och tappar sina nerver, jag fattar.
Men nu tänker jag ändå göra en lista. Förlåt, stackars ni! Jag vet att många av er haft burnout och ännu fler är på god väg mot den. Men ni är kyrkans mest synliga tjänare.
1. Var alltid vänliga mot okända personer, till och med de äckliga typerna. De har kanske aldrig träffat en präst förr. Kill them with kindness. Förresten: var alltid vänliga mot alla.
2. Skippa sarkasmen helt, skippa de subtila tillrättavisningarna som pyser ut när ni är irriterade och tycker att andra är inkompetenta. Det är inte värt det.
3. Lyssna på människor. Det finns forskning som säger att präster är mer narcissistiska än genomsnittet. Visa att det inte är så.
4. Fatta att det inte hänger på er. Det hänger på Gud. Ni är statister i det här mäktiga skådespelet där huvudpersonen, förbryllande nog, är osynlig.
5. Gå till varje förrättningssamtal som om ni skulle på arbetsintervju för en post som brittisk hovmästare. Tjänande attityd.
6. Alla de här punkterna gäller förresten oss alla. Och nej, jag klarar inte heller av dem. Ny dag imorgon. Lycka till, vi!
