O detta kvinnoliv …

Det är här den socialt inövade kvinnorollen kommer in. Och jag tror faktiskt att det är lite värre på landet. Jag tror att jag måste ordna perfekta storkalas à la Fanny&Alexander med vita dukar, sju sorters kakor, barocka blomsteruppsättningar, blå himmel och strålande solsken. Hur jag än försöker intala mig att ingen kräver superkrafter av en heltidsarbetande 4-barnsmamma så gnager det i bakhuvudet: ”Jamen vad ska folk säga?” Grusgången är orensad, dammråttorna har förvandlats till feta dammanakondas som ligger och trycker mot väggen bakom vardagsrumssoffan, farstun är en hittegodsbyrå, en social misär av grus och 30 par skor och saker som är på väg till en okänd destination, fläkten är kladdig och bakom spisen vågar jag inte titta utan full skyddsdräkt. Och nu händer det: Den lagom slappa bohem-mamman, förvandlas i ett slag till hispigt nervvrak med strittande tårar. Hon sprider inte direkt muntration och god stämning omkring sig.

”Varförärdetalltidjagsomåstegöraallting! Ärdethärtackenförattmanförsökerordnalitekalasförandra!”

Mina medmänniskor provar med olika strategier: de försöker hjälpa till och de försöker tala mig till rätta. Och kanske de lyckas lite i alla fall, för nu sitter jag här och skriver kolumn fast bara hälften av fönstren är tvättade och jag har just beställt potatissallad för 50 personer av en underbar cateringmänniska. (I stället för att laga själv, kosta vad det kosta vill …) Jag tror till och med att jag ska skriva en lista med ”projekt på gång” att sätta upp på köksskåpet på examensdagen, så det syns att jag i alla fall har för avsikt att åtgärda vissa problemområden i hushållet.

Min vän berättar att när han var frikyrkopastor i sitt tidigare liv så kom en inspektion bestående av församlingsvaktmästarens fru hem till pastorsbostaden. Hon hade vita handskar på sig och drog med handen ovanpå dörren. Hon rynkade på näsan åt resultatet. Då sträckte pastorsfrun lugnt ut handen och räckte inspektören en dammtrasa. Min farmor säger alltid: Det är bättre med lite skit i hörnen än ett rent helvete.

Gud stryker oss alla trötta och prestationsridna kvinnor tröstande över kinden: Du duger så bra som du är! Jag vet att du gör så gott du kan och det är gott nog.