Jag har ställt mig den frågan kanske tusen gånger redan i år. Och jag ställer den på fullaste allvar varje gång. Ljuset gör så med mig. Värmen gör så med mig. Den försiktiga grönskan gör så med mig. Att kunna föra ut bioroskisen utan att ta på sig dunjacka gör så med mig. Pollenallergin gör verkligen inte så med mig, men jag har välsignats med en lindrig variant så den väger faktiskt ingenting i jämförelse med allt det där andra. Och mest av allt; löftena gör så med mig.
Vid första anblick kommer ju våren med storslagna löften om värme och sol och fridfull semester, men redan vid andra anblick vet vi att våren förstås inget kan lova. Den har inte det mandatet även om den kaxigt tar sig den rätten. Det kan mycket väl vara kallare på studentdimissionen än på julafton och jag minns inte ens när det senast gick att ta foton på midsommarafton som skulle platsa i en reklamannons för finsk sommar. Vi får långt ifrån alltid det som våren lovar, ändå tror vi på löftet varje år. För vi vill ju så gärna att det ska vara sant. I den förhoppningen är det lätt att tro att livet skulle vara lättare om våren var evig.
Men den människa som går på knäna just nu vet förstås att livet inte skulle vara lättare bara för att det alltid var vår. Smärtan smakar kanske lite annorlunda i maj än i januari, men smärtan försvinner inte bara för att månaderna får kortare namn. För många är det tvärtom. När livet är mörkt också när det är ljust blir mörkret totalt. Också mötet med andras lätthet kan bli tung. Att själv klampa omkring i svarta, tjocksulade kängor när andra verkar valsa fram i tunna ballerinatossor gör förstås den egna vägen ännu svårare.
”Och framför allt har jag landat i att våren i sig inte kan fixa någonting eller lova någonting. Livet är som det är också när solen skiner.”
Så jag har ställt mig frågan i relation till många olika liv. Hur mycket lättare skulle livet vara om det alltid var vår? Jag har landat i att ett lätt liv skulle vara ännu lättare, men att ett svårt liv kanske inte skulle bli lättare alls. Och framför allt har jag landat i att våren i sig inte kan fixa någonting eller lova någonting. Livet är som det är också när solen skiner.
Och jag har landat i vår kanske mest älskade sommarpsalm, En vänlig grönskas rika dräkt, som börjar med en rejäl hyllning till sommaren men redan i vers tre konstaterar att allt kött är hö och att var växt ska dö och att bara Herrens ord förbliver.
Deprimerande? Kanske lite. Men samtidigt så trösterikt för oss som vet att det också på sommaren kan vara plus nio grader och regn utomhus. Och minus sexton och snålblåst i själen.
