Det som denna gång fått folk att dra på smilbanden är uppståndelsen kring den julkrubba, gjord av konstnären Pauliina Turakka Purhonen, som fanns utställd i kyrkan inför och under julhelgerna. Om konstverket i sig, med tygfigurer i naturlig storlek, kan man självfallet diskutera, men det som väckte allmän förtrytelse var förutom tidpunkten den plats man valt, det vill säga längst framme, nära altarringen. Inte så klokt, kanske, med tanke på att så många besöker kyrkan just då, för att få den rätta julkänslan.
Kalabaliken blev stor, framför allt i de sociala medierna, och samfällighetens ordförande blev rentav dödshotad. Att hon i själva verket hade tagit kritikerna i försvar, och den som hotade alltså hade fått allt om bakfoten, säger mycket om dynamiken i dagens medier; de flesta som engagerar sig har ingen beröring med själva saken. Så även nu, då merparten av dem som läste lusen av både konstnärer, kyrkan och dess förtroendevalda inte hade någonsomhelst koppling till Lovisa eller dess församlingar, eller ens kyrkan i övrigt.
Senast Lovisa kyrkliga samfällighet fick folk att småle, ja till och med gapskratta, var då hundratals konsertbesökare hösten 2011 lämnade efter sig sina rumpavtryck på de nymålade kyrkbänkarna. Avtrycken såg ut som änglar, vilket självfallet gav upphov till en uppsjö komiska associationer. Bilderna spred sig blixtsnabbt över hela världen, och de förtroendevalda inom samfälligheten våndades länge med publikens krav på att åtminstone några av änglabänkarna skulle bevaras. Slutligen beslöt man ändå att måla om samtliga. Lite synd, kanske, och jag röstade själv för att åtminstone en bänk skulle sparas. Såpass festliga var änglarna, och så oändligt stimulerande för fantasin (också teologiskt)!
Vad lära vi härav? Kyrkorummet är självfallet en plats vi ska förhålla oss till med den största respekt. Jag höll därför med dem som tyckte att placeringen av Turakka Purhonens installation var onödigt provocerande. Bägge kyrkoherdarna har också efteråt offentligt bett om ursäkt. Men vi ska nog också kunna bli djupt berörda, ja rentav omskakade av det som trots allt är det centrala budskapet: att Jesus faktiskt förråddes, fängslades, torterades och dog för våra synder. Det mest chockerande konstverket av alla hänger ju framför oss varje dag, i alla kyrkor: en halvnaken Kristus, plågad och uppspikad på korset!
Men vi behöver också skrattet – det kanske mest förbjudna av allt. Exakt det är ju temat i Umberto Ecos geniala roman ”Rosens namn”, där klostermunkarnas svartsjukt bevakade hemlighet är den försvunna andra delen av Aristoteles Poetik, den om Komedin. Vad är väl mer subversivt än tanken på gapskrattande biskopar, för att inte tala om att Jesus själv skulle ha skrattat? Sådant avklär kyrkan och dess prelater all den respekt som omger dem. Liksom, för att ta till en aktuell debatt, att kalla Gud hen. En befängd diskussion, eftersom gudomen självfallet saknar kön.
