Elin Nylund bor i en röd liten stuga i Nykarleby. Från hennes gård ser man Sankta Birgitta kyrka torna upp sig på andra sidan älven. Så vill hon gärna ha det. Hon har en svag punkt för just kyrkor.
Då hon i tiderna skulle skriva sin pro gradu-avhandling i praktisk teologi hade hon tänkt skriva om sitt huvudämne själavård. Men professorn var skeptisk, det hade kommit in så många avhandlingar om just själavård.
– Jag frågade om jag fick skriva om spåntaksrenovering på kyrkor istället. ”Ja det får du”, sa han.
Så hon skrev om hur man tillverkar spån. Om att ta näver och bränna tjära och om hur man monterar ett tak.
Hon växte upp i sin pappas snickeri. Hon har hantverkstradition i sitt dna. Hela barndomen doftade trä.
– Trä är tryggt, användbart och varmt. Det går att göra saker av det som ger oss trygghet. Och så är det formbart. Lite sådär som vi måste vara, säger Elin Nylund.
Från avhandling till allvar
Elin Nylund var hemma med barnen i många år. Familjens ekonomi tillät det och hon beskriver det som år hon inte ångrar. Men så kom skilsmässan, och med den en ny ekonomisk situation. Hon började jobba deltid som diakon och behövde dryga ut kassan.
– Då slutade kyrkvaktmästaren i Munsala. Jag gick till församlingens ekonom och sa att jag kanske skulle klara av det där.
Hon läste in en examen till kyrkvaktmästare och fick tjänsten, sitt livs första. Så något år senare ringde en av ägarna till Nykarleby Spåntak, tillika en släkting. Firman skulle tjära taket på Munsala kyrka och de behövde reda ut lite detaljer kring arbetet.
– Och så sa han: ”Och förresten, kommer du på jobb?”
– Jag tänkte länge men kunde inte släppa det. Jag hade ju skrivit en gradu om spåntak. Så jag sa upp mig och började jobba som kontorist på Nykarleby Spåntak.
Kanske är det någon slags kombination av Elin Nylunds personlighet och arbetets karaktär, men trots sitt jobb som administratör har hon stundvis både jobbat från byggställningar och fungerat som hantlangare. Hon är inte rädd för att hugga i.
På ett litet sidobord bredvid soffan i vardagsrummet står ett fat med smidda spikar.
– Då de börjar riva får jag alltid första spiken om det är en smidesspik, säger Elin.
Ett drömjobb
Sällan var det två begravningar under samma dag i Munsala kyrka, men det hände sig. En vinterdag under Elins tid som kyrkvaktmästare i byn hade snön vräkt ner hela natten. Hon vaknade på morgonnatten och kunde inte somna om. Till hennes jobb hörde att skotta snö kring kyrkan och vid begravningsplatsen.
Den morgonen började hon skotta frenetiskt redan innan klockan fem. Resten av dagen fortsatte i samma stil, men med avbrott för att sköta begravningarna. I slutet av arbetsdagen skulle hon också hjälpa till med att fylla gravarna.
– Mamma och pappa hade tacksamt nog gett barnen mat den dagen. Då jag kom tillbaka och skulle hämta flickorna sa jag ”tänk om man skulle få vara kyrkvaktmästare i Pedersöre. Då har man inte gravgården också”.
I fjol om våren blev det mindre jobb för Elin på Nykarleby Spåntak. Samtidigt kom det ut en intressant annons: Pedersörenejdens kyrkliga samfällighet sökte en vaktmästare till Pedersöre kyrka. Hon sökte jobbet, och fick det.
– Men det kom in ett besvär. Och så fick jag en cancerdiagnos.
Då hon skulle ordna med ett läkarintyg till sitt nya jobb frågade läkaren i förbifarten: ”Och du har väl inga knölar i brösten?”
– Jo, faktiskt, svarade jag.
Så följde månader av ett nytt jobb, sjukledighet, operation och strålbehandling. Operationen gick bra, cancern är borta i dag. Men den typ av bröstcancer som Elin hade är väldigt hormonreceptiv. I tio år ska hon äta medicin för att minska risken för återfall.
– Vissa vänskaper utvecklas väldigt långsamt, och så är det med mig och min cancermedicin, säger hon.

Medicinen ger henne kraftig värk, främst i benen. Då hon skulle återgå till jobbet efter sjukskrivningen gick det inte. Det gjorde för ont. Det var för knappt om tid mellan förrättningarna för att lyssna på kroppen. Situationen blev för överväldigande och hon sa upp sig. För första gången i livet vann kroppen över viljan.
– Det är en fantastisk känsla att låsa upp en kyrkdörr och gå in i en tom och tyst kyrka. Att vara den första som kommer in i den där friden. Att komma in och säga ”Hej min kyrka”. Det är helt otroligt.
Rösten darrar. Tårarna rinner ner för Elin Nylunds kinder. De bildar kanaler att färdas i då hon pratar om arbetet som hon så gärna ville ha. Om kyrkan som hon längtat efter att få tjäna i.
– Jag har arbetat mycket, för det kostar att ha barn. Samtidigt tycker jag också om att arbeta. Bekräftelsen i att uträtta saker är storslagen.
– Det är just det som är så svårt då man blir sjuk. Nu orkar jag inte arbeta så som jag önskar, och då känner jag att jag inte duger. Det blir en slags kris.
Inte många dagar efter att hon sagt upp sig fick hon ett samtal från Nykarleby Spåntak. Firman har fått nya ägare och verksamheten ska köras upp igen. Det behövs någon som sköter administrationen. Det är ett arbete som går att göra fastän benen värker.
– Och det är inte mindre värt att laga taket på kyrkan än att ställa fram nattvarden.
”Det är väldigt ensamt att vara sjuk”
En gång i tiden behövdes det lite medicinsk hjälp för att det skulle bli några barn. Om Elin graderar motgångarna i sitt liv hör det kanske till en av de mindre – det ordnade ju sig. Men det förändrade henne. Att bli lämnad förändrade henne. Att få cancer förändrade henne.
– Och man kan inte önska sig tillbaka till så som det var, för det finns inte längre. Man är inte riktigt den samma längre. Men man kan önska att man ska börja trivas i det som är.
Ibland har hon undrat om det skulle hjälpa bättre att skrika på Gud, eller om det är mer effektivt att be?
– Men ibland måste man bara skratta lite rått, sådär: ”Men Gud, på riktigt?”
Hon säger att hon inte haft det värre än någon annan. Hon upplever det inte så. Men hon har ofta känt sig ensam.
– Det är väldigt, väldigt ensamt att vara sjuk. Och det är väldigt, väldigt ensamt att vara ensam vuxen och sjuk. Och det är väldigt ensamt att ens pappa är sjuk samtidigt, särskilt då det är mamma och pappa som varit mitt stöd sen jag blev ensam vuxen.
Elin och hennes pappa blev båda opererade för cancer inom samma vecka.
– Och det är ensamt att telefonen tystnar då man inte riktigt orkar. Det är otroligt tungt att veta att jag har vänner som kanske tagit illa upp för att jag inte svarat eller talat med dem, men jag har inte orkat.
”Det kändes som om jag till och med fuskade mig genom cancern.”
Det senaste året har präglats så starkt av sjukdomen. Av att diagnostiseras, opereras och åka taxi till Vasa för att få strålning. Av att vara sjukledig och leva i något slags vakuum. Det utlöste en livskris.
– Jag blev opererad men skulle inte ha något cellgift. Det kändes som om jag till och med fuskade mig genom cancern.
– Jag duger inte till att vara gift, inte har jag cancer ordentligt och på arbetet glider jag på. Just då gjorde det mer ont i själen än i kroppen.
Strålningen gav skador. Varannan dag fick hon såren omlagda vid hälsovårdsstationen. Ibland fick hon en kram samtidigt. Omvårdnaden lindrade känslan av ensamhet, åtminstone lite.
– I slutändan är vi ensamma som människor. Vi dör ensamma, ingen annan kan ersätta oss i vår livsvandring. Men jag skulle inte riktigt vilja gå med på att vi är ensamma.
– Att det blir kväll den där dagen, fastän den känns oändligt lång, det måste ju vara för att någon knuffar på. För vissa dagar är oändligt långa.
Hon ingår i många sammanhang. Människor har tagit kontakt under hennes sjukdomsperiod. Hon har haft stöd. Hon klandrar ingen.
– Men jag har aldrig förr varit så ensam, och jag vet inte vad jag ska läsa ut av det. Kanske är jag lite besviken över att det visade sig att jag är så ensam när det riktigt gäller. I ensamheten säger hon sig inte ha ifrågasatt sin tro, men livet har förändrat den.
”Då du inte orkar så mycket mer landar du i söndagsskolan. Det är inte mer invecklat än så sen.”
– Jag har fallit ner från teologpallen ganska mycket med allt det här. Då du inte orkar så mycket mer landar du i söndagsskolan. Det är inte mer invecklat än så sen. Man läser upp Blott en dag i huvudet.
Hon konstaterar att en tro som inte håller för de egna utmaningarna inte heller håller då andra lider. Om Gud finns trots att barn dör i krig, trots att vuxna män utnyttjar barn sexuellt, trots folkmord och terror, då finns Gud också trots cancer. Trots ensamhet.
– Det finns lidande på riktigt. Det här är ju bara att snubbla på stigen som är livet.
Och om livet är en stig så är stigen krokig nu. Hon har svårt att se vad som finns bortom nästa sväng, och så har det nästan alltid varit.
– Vad jag än planerat i mitt liv så har det inte blivit riktigt så.
Det är vackert i skogen.
Elin har en öppen utstrålning. I ett andetag berättar hon om praktiskt arbete, om att skotta snö med kompaktlastare och att få lägga handen på en takbjälke i ett kyrktak. I nästa ger hon historisk och teologisk kontext till det här med takbjälkar i kyrkor.
Hon gråter och skrattar. Hon säger att hon misslyckats med att leva upp till normen, att livet på flera sätt inte blev vad hon tänkt. Men hon verkar inte vara bitter.
Själv säger hon att hon nog gnäller över sakernas tillstånd åt sina närmsta. Hon surar hemma på soffan. Man måste få vara ledsen.
– Jag tror inte på den där positiva rörelsen. Om man ser på det spektra av känslor vi har så är det en ganska stor del som är rädsla, ilska och ångest. Om vi bara ska vara glada, vad gör vi då med allt det andra?

Förlusterna har förändrat henne, men kärleken har också gjort avtryck. Hon skrattar då hon pratar om sina döttrar och deras jargong. Då hon kommer in på sorgen över att inte få dela vardagen med någon nämner hon stödet från sina föräldrar. Då hon reflekterar över sin ensamhet berättar hon också om sin bästa vän.
Livet är både och. Det är både vad vi får och vad vi förlorar. Med Elin Nylunds ord:
– Det kan ändå vara vackert i skogen. Fastän stigen är krokig.