Jag hade för avsikt att skriva en kolumn om Johannes vardagsrum. Om hur jag är så lycklig att det kvillrar i tårna för att den verksamheten har uppstått som ett svar på församlingsbornas behov och önskemål om vad vi kunde erbjuda. Och om hur sådan verksamhet stöder allt det andra viktiga vi fortsätter att göra och ökar kontaktytan mellan de här båda och hur ni alla är välkomna medskapare av verksamheten.
Sen hände invigningen av de olympiska spelen.Den var en nästan ändlös fest av nedslag i fransk kultur med hänvisningar också till antiken, ett ymnighetshorn och en bredd som är svår att bräda. Kulturhistoriska referenser följde på varandra i ett nästan febrigt tempo, min examen i kulturforskning räckte inte till, det blev att googla en del. Sist kom den dionysiska backanalen. Den behöver man inte gilla, man kan också tycka att det dionysiska festandet är måttlöst på ett ohälsosamt sätt och att allt som innebär ansvarslös gränslöshet för någon, kommer att gå ut över oskyldiga tredje parter. Men myten kan man inte skrota, inte berättelserna, inte antikens historia heller.
Jag borde förstås ha varit förberedd, men baxnade när flödet i mina sociala medier började fyllas av innehåll om hur hädisk invigningen varit, hur backanalen de facto förstås var en anspelning på den sista måltiden som här avbildades med queera förtecken och hur detta var en solklar kränkning av både kristna och muslimska värderingar. Det queera, minoritetsrepresentationen, allt det vi vant oss vid att ska finnas i marginalen, om ens där, tog sin plats. Och de allra rättrognaste ropade: ”Allt vi håller heligt har ni trampat på.”
Konsthistoriker och teologer, bland andra, har skickligt benat i de här reaktionerna (tack Rolf Steffansson!), förklarat referenserna och vänligt påmint oss om hur kristenheten måste ta sig an mer brännande frågor än symbolproblematik och våra egna ömma tår.
Om att vår Frälsare konsekvent valde marginalen.
Och att han försökte lära oss att göra likaledes.
